Wing Tsun är den kanske mest välkända kinesiska kampkonsten, och även en av de mest tillgängliga för västerlänningar tack vare dess betoning på praktiska tekniker som kan användas för självförsvar, och som kan läras ut till dem med skör fysik.

Det skrivs i historiska krönikor i Kina om hur det legendariska Shaolintemplet brändes ner till grunden i början av Qing-dynastin (1644–1912), och hur samtliga templets munkar och nunnor jagades och dödades. Till slut återstod, enligt folksägnen, endast fem Shaolinmästare – Ji Sin, Ng Mui, Fung Dou Dak, Miu Hin och Bak Mei – som efterlystes av Qing-regeringen. De fem förklädde sig till daoistpräster och sägs ha grundat hemliga anti-imperiella sällskap i likhet med Tiandihui – Himmel och jord- samfundet – som motarbetade Qing och strävade efter att återinsätta Ming-dynastin. De vandrade runt i Kina och lärde ut sin gong fu och blev därigenom upphovsmän till ett antal kampkonstskolor, där de mest välkända stilarna är Bak Mei gong fu, och Wing Tsun, som grundades av nunnan Ng Mui.

Det sägs att Ng Mui, under sina vandringar söderut, en dag möttes av synen av en stork som kämpade mot en orm i en skogsglänta. Nunnan observerade hur storken använde sina vingar och ben för att avvärja ormens utfall och samtidigt attackera medan ormen bidade sin tid för att utdela ett dödligt hugg. Ng Mui efterliknade storkens hållning och följde ormens rörelser med händerna, och utifrån denna inspiration utarbetade hon en kampkonst som kunde användas av en kvinna eller en skör person.