Krönika: Minnets nygamla vägar

Lilla I och livet

På somrarna vadade mormor och jag långt ut i det grunda vattnet. Ibland kändes det som om vi hade kunnat gå hela vägen till Kalmar. Foto: Privat


Vi är nybyggare, min make och jag, med landet inpå knuten. Om kvällen hör vi göken gala, ugglan hoa. Om somrarna beger vi oss ner till havet. Vi skapar en gemensam framtid, men vandrar samtidigt på beprövade stigar.


Vägen till vattnet är annorlunda nu. För tjugo år sedan fanns där nästan enbart skog och betesmark, som nu fått ge vika för mänskliga boningar. Men vägen känns ändå igen, för vår väg till badet nu är vägen till en badplats med många minnen. Det är min barndoms badplats, som vi åter besöker.

Som många barn längtade jag förstås alltid till vattnet varje sommar. Det var bestämt att klockan fyra varje eftermiddag skulle vi cykla till badet. Mamma och jag brukade hämta upp mormor på vägen. Hon svävade alltid fram på sin cykel och vi andra hamnade på efterkälken. Gatan fram svishade vi. Förbi hagen med de ulliga fjällkorna som gick där varje sommar, och som jag längtade efter att återse. Förbi den näpna stugan med torvtaket. Därefter var det nedförsbacke resten av vägen.

Redan prenumerant? Logga in för att läsa vidare
Vill du också läsa politiskt oberoende (på riktigt) ledarartiklar och klassisk inrikes- och utrikesjournalistik utan politisk färgning eller överdrifter?
Tidsbegränsat introduktionserbjudande, endast 1 krona första månaden utan att binda dig! Bara 99 kronor i månaden därefter. Säg upp när du vill! Vill du även ha papperstidningen betalar du endast 19 kronor första månaden, 149 kronor därefter. Säg upp enkelt när du vill!