Hemma hos min mor, i mitt barndomshem på Öland, sitter en stor gul björn med svart nos. På en liten barnstol, sitter han. Han blickar ut över ägorna som alltid varit hans och minns tillbaka på tiden i hans ungdom, då det var han som var kung.

Mitt mest älskade gosedjur har alltid varit en björn. Han heter Robban. Egentligen är han inte en björn, utan en hund. Men för mig kommer han alltid att vara en björn. Min björn.

Robban är en av två nästan identiska nallar, som min mamma inhandlade på Domus i Kalmar i mitten av 1980- talet. Den andra nallen, brun till färgen, blev en gåva till min syster. Men Robban var ämnad för mig, och från den stund våra blickar möttes, och våra armar slöts om varandra, var han också min allra bästa vän. På fotografier och videoband från början av 1990-talet kan jag se hur vi kramade varandra, hur jag pussade honom och bedrev brottningsmatcher med honom på golvet där hemma. Robban var min bästa vän och min ständiga följeslagare i alla upptåg. När jag lekte doktor med de andra gosedjuren var han sjuksköterska och på kvällarna före läggdags berättade vi hemligheter för varandra.