Del 18 (Läs del 1 här)

Den kommunistiska ideologin försvann inte med det kalla krigets slut. Både före och efter murens fall har marxistiska idéer spridits i den fria världen genom subversion, och vänsterrörelser har fått fäste i många demokratiskt valda regeringar. 

På ytan tycks världen ha förstått den skada som kommunismen orsakat. Men under de 170 år som gått sedan ”Det kommunistiska manifestet” publicerades har regeringar världen över öppet eller i det fördolda påverkats av marxistiska teorier.

De flesta människor associerar kommunistisk politik enbart med länder under ett kommunistpartis styre, eller där marxistiska ekonomiska doktriner öppet följs. Men den moderna vänstern följer samma underliggande filosofi om kamp, som förkroppsligades av de ”traditionella” kommunistregimerna i öst. På vissa sätt har den fria världen rentav överträffat de öppet kommunistiska staterna i att omsätta dessa teorier i praktik.

I tusentals år var den huvudsakliga institutionen för politisk makt monarkin, som fick sin auktoritet från Gud. Himlen gav den som styrde ett gudomligt mandat. Kejsare och kungar utförde ett heligt uppdrag som mellanhänder mellan människan och Gud.

Kommunistledare som Lenin, Stalin, Mao och Kim Il Sung hade alla personkulter.

I dag är många länder demokratier. I praktiken är demokrati dock inte folkstyre, utan det innebär att landet styrs av företrädare som folket valt. Valet av exempelvis en president är en demokratisk procedur. När presidenten väl tillträtt har denne omfattande makt över politiken, ekonomin, militären, relationer med andra länder och så vidare.

Men demokratin kan inte garantera att goda människor väljs. När den allmänna moralen i ett land sjunker kan de kandidater som vinner vara sådana som använder tom eller hetsande retorik, eller som ägnar sig åt vänskapskorruption. När en demokrati inte vidtar mått och steg för att upprätthålla moralen blir skadan på samhället enorm. Fördelarna med väljarrepresentation försvinner, och istället får man pöbelvälde, som kastar in samhället i kaos och fragmentering.

Politik och religion smälter samman i kommunistregimer

Den kommunistiska ideologin fungerar som en religiös kult, eller som den allra mest negativa bilden av vad vi i dag kallar en ”sekt”. Den tvingar följarna att acceptera en skadlig filosofi om kamp, foga sig efter politiska program, och gå emot sitt eget samvete för att följa den revolutionära rörelsen eller partilinjen. Kommunistregimer förföljer religion och andlighet med de grymmaste metoder för att förstöra och ersätta den med sin egen, ateistiska ”religion”.

Kommunistregimer i öst, särskilt den i Kina, beskrivs ofta felaktigt som ett slags modern form av en gammal despotism. Många ser Kinesiska kommunistpartiet (KKP) som en fortsättning på det kejserliga systemet. Men de traditionella kinesiska härskarna gjorde inga anspråk på att själva definiera moraliska värderingar. De ansåg sig agera inom de moraliska begränsningar som Himlen hade satt upp. KKP, däremot, anser sig ha monopol på själva moralbegreppet. Oavsett hur många onda handlingar det utför är det alltid, med sina egna ord, ”stort, ärorikt och korrekt”.

Kommunistpartiet har Marx som sin andlige ”herre” och tar marxismen som en universell sanning. Kommunismens löfte om ett himmelrike på jorden lurar människor att ge upp sina liv för den. Här är några av de drag som kommunistpartiet har gemensamt med en farlig sekt: Man hittar på doktriner, kväver motstånd, dyrkar ledaren, ser sig själv som den enda källan till rättfärdighet, använder hjärntvätt och mental kontroll, upprätthåller en hård organisation som man aldrig kan lämna, främjar våld och blodtörst och uppmuntrar till martyrskap för ”saken”.

Kommunistledare som Lenin, Stalin, Mao och Kim Il Sung hade alla personkulter. De var som ”påvar” i sin egen kommunistkult i respektive land, med oinskränkt makt att bestämma vad som var rätt och fel. Oavsett om de dödade eller ljög hade de alltid rätt, vilket motiverades med att det tjänade ett högre syfte eller ett långsiktigt mål. Dessa länders medborgare tvingades överge sina egna uppfattningar av vad som är moraliskt gott. Att tvingas ljuga och begå illdåd på partiets order har traumatiserat dem psykologiskt och andligt.

Traditionella, ortodoxa religioner lär människor att vara goda, men kommunistkulten bygger på hat, och tar en rakt motsatt väg. Fastän kommunistpartiet också talar om ”kärlek” så är dess ”kärlek” faktiskt baserad på hat. Till exempel kan proletärerna känna klassvänskap eftersom de har en gemensam fiende – kapitalisterna. I Kina visar man sin patriotism genom att hata USA, hata Frankrike, hata Japan, hata Sydkorea, hata Taiwan och hata kineser i utlandet som kritiserar kommunistpartiet.

Den progressiva liberalismen har religiösa drag

Den progressiva liberalismen kan nu sägas vara standarden för det politiskt korrekta i väst, och det här tänkandet har drivits så långt att det antagit karaktären av en sekulär religion. ”Framsteg” hyllas som ett absolut moraliskt gott koncept, och alla åsikter som avviker från det liberala, progressiva paradigmet angrips som om det vore kätteri.

På ett liknande sätt som kommunismen vill den progressiva liberalismen ersätta tron på Gud med humanistiskt förnuft, och i praktiken göra människan till en gud. De delar samma fiender som kommunisterna och skyller sociala problem på upplevda orättvisor eller defekter i det kapitalistiska systemet, som de vill omstörta eller störta. Deras metoder liknar kommunisternas. De kan anse att deras sak är så viktig att inga metoder är förbjudna.

Den progressiva liberalismens kvasireligiösa karaktär kan inte skiljas från sin historiska bakgrund. De snabba vetenskapliga framstegen på 1700-talet stärkte människans tro på sin egen förmåga mycket, och drev på den progressiva intellektuella trenden. Den franske filosofen Marquis de Condorcet, en av det progressiva tänkandets pionjärer, skrev i sitt verk ”Esquisse d’un tableau historique des progrès de l’esprit humain” att förnuftet leder människan till lyckans och den moraliska godhetens väg. Progressivismen blev efter honom allt mer aggressiv, och man började till och med dyrka förnuftet.

Den samtida progressiva liberalismen är ett förräderi mot den klassiska liberalismen. 

Progressivt tänkande låter en betrakta förnuft, samvete och Skaparen som separata, vilket när idén att människan inte behöver Skaparens frälsning; man kan använda sin egen rationalitet och sitt eget samvete för att svepa bort onda ting som girighet, rädsla och avund. Människan kan skapa paradiset på jorden och göra sig av med det gudomliga.

Progressivismens arrogans visas tydligt i ett uttalande av den franske 1800-talspolitikern och konstkritikern Jules Castagnary: ”Bredvid den gudomliga trädgård som jag kastats ut från ska jag uppföra ett nytt Eden. […] Vid dess ingång ska jag placera Framsteget […] och jag ska sätta ett flammande svärd i hans hand, och han ska säga till Gud: ’Du skall icke inträda här.’”

När människorna fyller sig med den här sortens tänkande uppstår uppfattningen att människan själv kan styra sitt öde och skapa ett ”paradis på jorden”, vilket är själva kärnan även i kommunismen. Kampen för att åstadkomma detta så kallade paradis har emellertid dränkt världen i blod och elände.

Hur klassisk liberalism korrumperades

Klassisk liberalism, som utgår från filosofin om naturrätt, förespråkade konstitutionella begränsningar för kungens eller regeringens makt för att skydda den personliga friheten. Individuella rättigheter är givna av Gud, medan styrelseskick skapas av folket, och har som en uttalad plikt att skydda folket. Separationen av kyrka och stat tillkom för att förhindra regeringen från att inskränka medborgarnas tanke- och trosfrihet.

Men den samtida progressiva liberalismen är ett förräderi mot den klassiska liberalismen. Å ena sidan betonar den absolut individualism, det vill säga total hängivelse åt de egna begären och förkastande av moral och begränsningar. Å andra sidan betonar den lika utfall i stället för lika möjligheter.

Till exempel, när man diskuterar omfördelning av välstånd fokuserar dagens moderna liberaler på mottagarnas behov och inte på skattebetalarnas rättigheter. När det gäller politik mot diskriminering fokuserar man bara på de som utsatts för orättvisor i historien och ignorerar människor som utsätts för diskriminering i nutid, just genom denna politik. Inom juridiken försöker man motsätta sig straffandet av brottslingar med ursäkten att man vill beskydda oskyldiga från att dömas eller beskydda underprivilegierade som man menar förtrycks av systemet. Inom utbildningen ignorerar man begåvade elevers potential för att prioritera att hjälpa svagpresterande och personer från underprivilegierade familjer. Yttrandefrihet används som ursäkt för att ta bort begränsningar för att publicera obscent material.

Den samtida liberalismen har tyst utvecklats från att förespråka frihet till att förespråka jämlikhet. Men man undviker termen ”egalitarism” eftersom det omedelbart leder tankarna till kommunism.

John Locke, känd som liberalismens fader, nedtecknade sin ståndpunkt i frågan om religiös tolerans och separation av kyrka och stat i ”Letter Concerning Toleration”. Från Lockes text ser man att huvudaspekten av tolerans är att staten, som har våldsmonopolet, ska tolerera den personliga tron. Oavsett om ens tro på vägen till Himlen är rätt eller fel, så är det en fråga som bör lämnas åt Gud. Människan bör ha kontrollen över sin egen själ; staten ska inte använda sin makt för att pådyvla någon varken tro eller vantro.

Den samtida liberalismen har ignorerat detta verkliga syfte med tolerans och omvandlat det till frånvaron av omdöme. Man ska inte fälla något omdöme eller tillskriva någonting något värde i någon situation. Men det här innebär i praktiken att man inte har någon moralisk kompass, och förväxlar gott med ont och ondska med dygd. Man använder en attraktiv fras för att öppna portarna för rent antimoraliska krafter.

(Läs del 19 här)

Detta är ett bearbetat utdrag från den kinesiska boken Hur kommunismens spöke styr världen, skriven av ett redaktionellt team på den kinesiska utgåvan av Epoch Times.