Kommentar: 50 år av monetär galenskap
Tre guldtackor, vardera på 400 uns finguld eller 12,7 kg, med ett totalt värde på drygt 13 miljoner kronor, visas på Bureau of Engraving and Printing i Washington. Foto: Paul J. Richards/AFP/Getty Images


Det är nu 50 år sedan den amerikanske presidenten Richard Nixon avskaffade det garanterade inlösenpriset mellan dollar och guld. Det innebar också starten för en global ekonomi som drivs av skulder i så kallade fiatpengar. Sedan dess har kriserna kommit alltmer frekvent, men också varit kortare och alltid ”lösts” genom att öka skulderna och trycka mer pengar.

Avskaffandet av guldmyntfoten blev katalysator för en enorm global kreditexpansion och befäste den amerikanska dollarn som reservvalutan i världen, eftersom dollarn i praktiken ersatte guldet som reserv för centralbankerna.

Skuldnivån globalt har skjutit i höjden och uppgår nu till 350 procent av bruttonationalprodukten (BNP). Det som felaktigt brukar kallas ”finansiell ekonomi” – den kreditbaserade ekonomin – har mångdubblats.

Guldmyntfoten innebar en begränsning för staternas monetära och fiskala girighet. Avskaffandet medförde en aldrig förut skådad utveckling mot ökad skuldsättning, liksom orimliga incitament att föra vidare nuvarande obalanser till framtida generationer.

Genom bytet av guld mot den amerikanska dollarn som global reserv har USA kunnat låna och öka tillgången på pengar enormt utan att orsaka hyperinflation, eftersom landet exporterar sina monetära obalanser till resten av världen. Andra valutor följer samma monetära expansion, men saknar den globala efterfrågan som finns på den amerikanska dollarn. De ökade obalanserna får därför alltid som följd att dessa andra valutor blir svagare gentemot dollarn och att ekonomierna blir mer beroende av dollarn.

Detta, som de flesta centralbanker har hakat på, har också skapat en situation där det inte finns något verkligt alternativ till den amerikanska dollarn som reserv. Detta eftersom övriga länder samtidigt har övergivit den monetära och fiskala renlärigheten, vilket har minskat deras möjligheter att bli alternativa reservvalutor.

På 1960-talet kunde vilken valuta som helst från ett av de ledande länderna konkurrera med dollarn om landets guldreserv var tillräcklig. Idag är det ingen av fiatvalutorna som kan konkurrera med dollarn, vare sig gällande finansiell kapacitet eller som reserv. Exemplet med yuanen är symtomatiskt. Den kinesiska ekonomin utgör 17 procent av världens sammanlagda BNP men landets valuta används i mindre än fyra procent av de globala transaktionerna, enligt Bank for International Settlements, ett samarbetsorgan bestående av 60 centralbanker.

Genom att avskaffa guldmyntfoten befäste och garanterade Nixon USA:s långsiktiga finansiella hegemoni. Samtidigt släppte han lös den globala, kreditdrivna ekonomin där finansiell risk på ett oproportionerligt sätt avviker från den reala ekonomin.

De som försvarar avskaffandet av guldmyntfoten menar att de finansiella kriserna är kortare och att den globala ekonomin har stärkts under perioden. Det är emellertid ytterst tveksamt om man kan betrakta den enorma skuldökningen som orsaken till utvecklingen. Icke produktiv skuld har skjutit i höjden och skattekilen för medborgarna har ökat, samtidigt som allvarlighetsgraden i de finansiella kriserna också har ökat. Detta ”löses” alltid genom att öka skuldsättning och risktagande.

En skulddriven ekonomi och massiv penninginjektion gynnar på ett oproportionerligt sätt den första mottagaren av pengar och krediter, det vill säga staten och de välbeställda. Detta skapar problem för medelklassen och de mindre bemedlade att skapa bättre levnadsstandard när priset på tillgångar trycks upp på ett konstgjort sätt, samtidigt som de reala lönerna ökar långsammare än priset på nödvändiga utgifter som boende, hälsovård och förnödenheter, allt medan skatterna ökar.

En återgång till guldmyntfoten kan vara svår att genomföra idag med tanke på storleken på den globala monetära obalansen relativt guldet, vilket skulle kunna skapa en gigantisk finanskris. Men ett system baserat på Taylorregeln som begränsar centralbankernas utökning av balansräkningen, och en strikt gräns för budgetunderskott och skulder, skulle kunna implementeras om den politiska viljan finns.

Daniel Lacalle är författare och chefsekonom på hedgefonden Tressis.

Åsikter som uttrycks i artikeln är skribentens egna och speglar inte nödvändigtvis Epoch Times åsikter.

 

Vill du läsa en politiskt oberoende (på riktigt) nyhetstidning med ledarartiklar och klassisk inrikes- och utrikesjournalistik utan politisk färgning eller överdrifter? Just nu, tidsbegränsat sommarerbjudande, endast 1 krona (99kr normalt) första månaden – ingen bindning – säg upp enkelt när du vill via mejl eller telefon. Förnyas automatiskt för 99 kr/mån tills du väljer att säga upp. Du riskerar inte mer än första kronan. Klicka här för att starta din provprenumeration nu!