Den amerikanska ekonomin återhämtade sig under det andra kvartalet 2021 med 6,5 procent på årsbasis, och USA:s bruttonationalprodukt (BNP) ligger nu över nivån innan pandemin. Detta borde betraktas som goda nyheter – tills vi sätter det i sitt sammanhang med de största finanspolitiska och monetära stimulanserna i modern historia.
Amerikanska centralbanken Federal Reserve har köpt upp krediter med underliggande tillgångar i fastighetslån för 40 miljarder dollar och statsobligationer för 80 miljarder dollar varje månad. Budgetunderskottet förväntas överstiga 2 000 miljarder dollar. Effekten från stimulanserna är häpnadsväckande liten, och den tid paketen har en påverkan är alarmerande kort.
BNP-siffran är ännu värre med tanke på förväntningarna. Wall Street förväntade sig en BNP-tillväxt på 8,5 procent, och de flesta analytikerna hade skruvat upp sina prognoser de senaste månaderna. Det stora flertalet analytiker var säkra på att BNP enkelt skulle passera de allmänna bedömningarna. Utfallet blev i stället väldigt mycket lägre.
Vad är det då som är fel?
På senare tid har ekonomer i allmänhet bara bedömt stimulanspaketen utifrån deras storlek. Om de inte uppgått till mer än 1 000 miljarder dollar har de inte ens varit värda att diskutera. Regeringen fortsätter att tillkännage paket i storleksordningen 1 000 miljarder dollar som om all tillväxt är acceptabel till vilken kostnad som helst. Hur mycket som slösas bort, vilka delar som inte fungerar, och än viktigare, vilka paket som genererar negativa effekter på ekonomin är frågor som aldrig diskuteras.
Om eurozonens tillväxt är långsammare än i USA så läggs skulden alltid på den påstått mindre omfattningen på stimulanspaketen, även om de verkliga siffrorna visar något annat. Europeiska centralbankens balansräkning är väsentligt större än Federal Reserves i relation till varje delekonomis BNP, och den ändlösa mängden finanspolitiska åtgärder i eurozonen är väldokumenterade.
USA borde vara extremt bekymrat över den korta och minskande effekten av de enorma stimulanspaketen. Paul Ashworth på Capital Economics, ett konsultbolag för ekonomisk forskning, har varnat för att detta är ytterligare bevis på att stimulansåtgärderna visat sig ge dålig valuta för pengarna. ”Med den minskande effekten från de finanspolitiska åtgärderna, prisökningar som försvagar köpkraften, deltavarianten som löper amok i södern, och med lägre sparkvot än förväntat bedömer vi att BNP-tillväxten avtar till 3,5 procent på årsbasis under andra halvåret i år”, konstaterar Ashworth.
Den så kallade konsumtionsboomen som många förväntade sig under 2021 och 2022 efter den stora ökningen av sparandet under nedstängningen är nu väldigt osäker.
Den verkliga konsumtionen sjönk sannolikt i maj och juni. Det har rått konsensus om att bedömningen av inkomsttillväxten måste skrivas ned, och sparkvoten bedöms ha fallit till 10,9 procent det andra halvåret, väldigt nära den normala trenden på 9 procent. Bostadsinvesteringarna minskade med 9,8 procent och de federala utgifterna, undantaget militära utgifter, sjönk med 10,4 procent.
Den månadsvisa ökningen på 0,8 procent i juni för kapitalvaror var också mycket lägre än vad marknaden hade trott. Om transporterna exkluderas var ökningen bara 0,3 procent för månaden.
Inflationen eroderar människors köpkraft och försämrar marginalerna för små och medelstora företag.
Detta är ännu ett bevis för att det neokeynesianska tillvägagångssättet där utgifter tas till varje pris genererar en väldigt kortsiktig stor effekt följt av en långvarig skuld och stor likgiltighet. Återhämtningen på 6,5 procent på årsbasis i andra kvartalet, långt under förväntningen på omkring 8,5 procent, är ännu värre om man beaktar de enorma ekonomiska stimulanserna, med sjunkande bostadsinvesteringar och större lageruttag.
Någonting är väldigt fel. USA:s BNP växer med 6,5 procent, men lönerna bara med 3,5 procent, den årliga inflationen är 4 procent och konsumentprisindex (PCE) 6 procent. 400 000 personer nyanmäls för arbetslöshetsunderstöd varje vecka och totalt 3,3 miljoner är arbetslösa. I mars 2020 var antalet nya arbetslösa per vecka 220 000.
Med de här siffrorna är det inte förvånande att se konsumentförtroendeindexet från Michigan University falla till 81,2 i juli – det lägsta på fem månader. Detta är drivet både av den nuvarande ekonomiska situationen och indikationer om konsumenternas förväntningar.
Den ökade detaljhandelsförsäljningen med 0,6 procent i juni var en nedgång i reala termer, eftersom konsumentpriserna ökade med 0,9 procent.
Stimulanspaketen gör ingenting för att snabba på återhämtningen på arbetsmarknaden eller för att skapa verklig ekonomisk utveckling. Den reala ekonomin kollapsade under nedstängningen och återhämtar sig tack vare vaccinationsprogram och att samhället åter öppnas upp. Nästan inget av alla biljontals dollar som spenderats på tveksamma program genererar någon verklig effekt. Vi kan till och med anta att arbetslösheten skulle vara hälften av vad den är om det vore en normal återhämtning och att de enorma statliga subventionerna faktiskt saktar ner återhämtningen.
Jag diskuterade tidigare i den här artikeln att återhämtningen skulle vara starkare utan sådana massiva stimulanser och att skulden inte skulle stiga exponentiellt. Regeringen och ekonomerna måste utan tvekan börja granska de här programmen och övervaka resultaten, inte bara lägga till en nolla till nästa stimulanspaket och hoppas på det bästa.
Den svaga BNP-tillväxten i andra kvartalet är också oroande eftersom inbromsningen troligen kommer bli abrupt och lämna kvar en skuld som blir svår att minska. Och även om staten kan spendera så mycket de vill kommer de ändå skylla de svaga resultaten på att det spenderats för lite.
Betyder detta att ingenting borde ha gjorts? Nej. För att säkerställa en stabil återhämtning och låg inflation skulle regeringen ha infört åtgärder på utbudssidan, skatterabatter och stöttat skapandet av jobb genom att stimulera nystartade företag och hjälpa små och medelstora bolag. Man skulle inte ha blåst upp federala program som inte har något att göra med covid-19 genom att använda pandemin som ursäkt.
Detta är ännu ett bevis på att man inte kan trycka och spendera pengar för att nå framgång. Lärdomen är att man genom att artificiellt blåsa upp BNP och inflationen alltid skadar ekonomin på lång sikt, speciellt för medelklassen som drabbas både av svagare köpkraft och minskat sparande.
Daniel Lacalle är chefsekonom vid hedgefonden Tressis och författare till böckerna Freedom or Equality, Escape from the Central Bank Trap och Life in the Financial Markets.
Vill du läsa en politiskt oberoende (på riktigt) nyhetstidning med ledarartiklar och klassisk inrikes- och utrikesjournalistik utan politisk färgning eller överdrifter? Just nu, tidsbegränsat sommarerbjudande, endast 1 krona (99kr normalt) första månaden – ingen bindning – säg upp enkelt när du vill via mejl eller telefon. Förnyas automatiskt för 99 kr/mån tills du väljer att säga upp. Du riskerar inte mer än första kronan. Klicka här för att starta din provprenumeration nu!
