Del 25.  (Del 1 i serien)

1978, efter att planekonomi och Maos kampanjer hade lämnat Kina i fattigdom och kaos tvingades Kinesiska kommunistpartiet (KKP) att genomföra ekonomiska reformer för att behålla makten. Elementen av fri marknad har gett många ett falskt intryck av att partiet blivit “kapitalistiskt”, men som vi ska se är så inte fallet.

Av praktiska skäl liberaliserade Kinesiska kommunistpartiet vissa aspekter av den kinesiska ekonomin, och tillät exempelvis privat företagande. Men det här betyder inte att partikadrerna har släppt greppet. Fastän det finns privata företag så har kommunistpartiet aldrig lovat folket någon grundläggande privat äganderätt. Alla resurser och all mark står i slutänden till partiets förfogande.

Samtidigt använder kommunistpartiet staten för att strikt kontrollera ekonomin. Man genomför fortfarande storskalig nationell planering och bör betraktas som en ”maktekonomi”. Marknaden är bara ett medel som staten använder för att stimulera produktionen; den är inte sant oberoende, och det finns inte heller några institutioner som skyddar den fria marknaden.

Faktum är att den ekonomiska modell som Kinesiska kommunistpartiet skapat inte kan kopieras och överföras någon annanstans.

Den kinesiska kommunistmodellen är ett slags monstruös kombination av socialism, etatism och marknadsekonomi.

Rättssäkerheten är obefintlig och det finns inget tydligt system för äganderätt. Växelkursen tillåts inte justera sig själv naturligt. Flödet av pengar in och ut ur landet begränsas, och internationella företag kontrolleras hårt. Kommunistpartiet använder statligt stöd och nedsatt exportskatt för att främja exporten, med målet att besegra konkurrenterna i ett priskrig. Det här har stört världshandeln. Det är precis av de här orsakerna som WTO inte erkänner Kina som en marknadsekonomi.

Många västerländska regeringar hade ett naivt hopp om att den ekonomiska utvecklingen skulle föra med sig politisk liberalisering och demokrati till Kina. I stället har större ekonomiska medel inneburit att Kinesiska kommunistpartiet har kunnat utsätta Kinas befolkning för allt mer brutala och samtidigt sofistikerade former av förtryck. Till exempel, när man inledde förföljelsen av Falun Gong utökade KKP sin säkerhetsapparat och dess befogenheter enormt. Man öste in resurser på avancerade övervakningssystem, och de som genomförde förföljelsen på ett ”lyckat” vis befordrades.

De instrument man skapade för att förfölja Falun Gong har sedan utvecklats och anpassats för att förfölja andra troende grupper och befolkningen i allmänhet. Sedan 2009 har Kinesiska kommunistpartiet använt över 650 miljarder svenska kronor om året för att ”upprätthålla stabiliteten”, det vill säga hålla landets befolkning i schack.

Sanningen bakom Kinas ekonomiska uppgång

Eftersom Kinas BNP har växt så snabbt de senaste 40 åren har många kommit att tro att socialistisk ekonomi är överlägsen. Många västerlänningar, även inom den politiska och akademiska eliten och tankesmedjorna, häpnar över det totalitära systemets effektivitet.

Men faktum är att den ekonomiska modell som Kinesiska kommunistpartiet skapat inte kan kopieras och överföras någon annanstans. Å ena sidan demonstrerar skälen till den ekonomiska uppgången det socialistiska systemets interna instabilitet. Å andra sidan visar partiets modell den enorma korruption som dess skrupelfria maktekonomi skapar. Kinas ekonomiska tillväxt under de senaste 40 åren kommer främst från ett par faktorer.

Den första är att man lättade på den statligt ägda ekonomin och övergav centralplanering, liksom att man vitaliserade den privata sektorn, vilket har gett den kinesiska ekonomin en stor drivkraft. Kineser, vars företagsamhet kvävts i årtionden, visade sin vilja att att lyfta sig ur fattigdom och göra affärer. Dessutom utgjorde Kinas enorma befolkning på över en miljard människor en närmast oändlig källa till billig arbetskraft.

En andra faktor var det enorma inflödet av västerländskt kapital och teknologi under reformåren. Under kommandoekonomin var Kinas enorma resurser av underutnyttjad mark, arbetskraft och marknader rena guldet, och priset för det hade inte fastställts. Kombinationen av investeringar och underutvecklade resurser satte fart på Kinas ekonomiska tillväxt. Om det inte hade varit för partiets totalitära styre hade det här startat flera årtionden tidigare, och då hade det skett på ett mer kontrollerbart och hållbart sätt.

Västerländska investeringar i Kina har skett i enorm skala. Enligt publicerade uppgifter nådde de amerikanska direktinvesteringarna i Kina nästan 117 miljarder dollar 2018, vilket var 11 miljarder upp från år 2000. Det totala värdet av utländskt kapital som strömmade in i Kina mellan 1979 och 2015 uppskattas av Kinas handelsdepartement till 1,64 biljoner dollar.

Västländerna gav Folkrepubliken Kina fördelaktig status som handelspartner, och omfattande tillgång till sina marknader. I maj 2000 gav den amerikanska regeringen Kina permanenta normala handelsrelationer (PNTR). Den 11 december 2001 blev Kina formellt medlem i Världshandelsorganisationen (WTO) och blev på allvar en del av den internationella marknaden. Som en konsekvens överfördes mängder av västerländska resurser och produktion till Kina, som blev ”världens fabrik”.

Man bör dock komma ihåg att Kina utvecklade sin ekonomiska makt med oetiska modeller: Slavliknande arbetsförhållanden, extremt utnyttjande av arbetare och bönder, brutala rivnings- och omlokaliseringskampanjer och liknande. För den snabba, kortsiktiga tillväxtens skull välkomnade kommunistpartiet miljöförstöring och andra faror för att krama sista droppen av profit ur sin mark, sitt folk och sina resurser.

Den kinesiska kommunistmodellen är ett slags monstruös kombination av socialism, etatism och marknadsekonomi.

Kommunistpartiet drog fördel av västerländskt kapital, teknologi, marknader, handelsfördelar och av sin egen billiga inhemska produktion för att bygga upp enorma summor i utländska valutareserver. Handelsunderskottet mellan USA och Kina steg från 83 miljarder dollar till över 345 miljarder mellan år 2000 och 2019.

Dessutom körde kommunistpartiet över den internationella handelns konventioner och utnyttjade maximalt alla möjligheter som erbjöds, oavsett om de var legitima eller inte. Man antog en landsomfattande strategi för att plagiera intellektuell egendom i ett försök att gå om andra länders industri och teknologi. Det här utgör den största stölden i världshistorien.

2017 rapporterade amerikanska Commission on the Theft of American Intellectual Property att Kinas falska varor, piratmjukvara och stulna företagshemligheter orsakar USA en ekonomisk skada på mellan 225 och 600 miljarder dollar årligen. I den siffran ingår inte ens förlusterna som kommer som ett resultat av stöld av intellektuell egendom. 

I rapporten står att 1,2 biljoner dollar förlorats under de senaste tre åren på grund av stölder av intellektuell egendom, och majoriteten av dessa stölder utförs av Kina. En rapport från Director’s Office of National Intelligence Service slår fast att 90 procent av cyberattacker mot amerikanska företag kommer från den kinesiska staten, och de orsakar ekonomiska skador för uppskattningsvis 400 miljarder dollar årligen.

Kommunistpartiets ekonomiska modell använder statens makt för att sätta igång snabb ekonomisk utveckling, samtidigt som man använder lömska metoder för att bli konkurrenskraftigt. Det har uppmuntrat andra länder till att också tillämpa mer omfattande statlig intervention. Dess länder har begått det allvarliga misstaget att idealisera partiets modell som en framgång, samtidigt som man ignorerar den mänskliga och moraliska tragedin.

Konsekvenser av den kinesiska ekonomiska modellen

KKP:s ekonomiska modell går hand i hand med den konstanta förvittring av mänsklig moral som kommunismens spöke för med sig.

 

Dagens Kina är fullt med falska produkter, giftig mat, pornografi, droger, hasardspel och kriminella gäng. Korruption och prostitution har blivit något man sätter en ära i, och förtroendet människor emellan är obefintligt. Den växande klyftan mellan rik och fattig åtföljs av social oro och rättsövergrepp. Medborgarna väljer att blunda för sina medmänniskors lidande. I den här maktekonomin använder partiet sin auktoritet för att samla på sig rikedomar. Korruptionens omfattning växer med ens sociala ställning. Det är helt normalt att miljardbelopp försvinner i korruption.

I denna miljö av korruption väljer medborgarna att se åt ett annat håll när deras medmänniskor lider. I oktober 2011 chockades människor världen över av den tvååriga flickan Yueyue i Guangdongprovinsen som blev påkörd av en lastbil. I stället för att gå ut och hämta hjälp backade föraren över Yueyue för att vara säker på att hon var död. Under tragedin gick 18 människor förbi utan att stanna. Yueyue dog senare på sjukhus. Internationella medier frågade sig om Kina hade förlorat sin själ.

Kommunismen leder till en enorm förstörelse av traditionella värderingar och kultur, och i Kina under kommunismen har moralstandarden sjunkit så djupt att många som inte har insikt i det kan ha svårt att ens tro att det är sant. Att döda människor som bara försöker förbättra sig andligen, för att komma över deras organ, har blivit en statligt sanktionerad industriell verksamhet. Ett okänt antal samvetsfångar har dödats på operationsbord. Kommunisterna har förvandlat medicinsk personal, vars uppgift är att hjälpa människor, till mördare.

Ekonomisk tillväxt utan moral är kaotisk, kortvarig och katastrofal. Under kommunistpartiets omänskliga politik uppstår sociala konflikter överallt, och miljön är på gränsen till kollaps. Konsekvenserna av moraliskt förfall är alltså dödliga. Kina kallar sig ett starkt land, men styrkan är en illusion. Dess ytliga välstånd som bygger på en ohejdad jakt på pengar, kommer att kollapsa under trycket av moraliska och sociala kriser. 

Det finns ingen god framtid för Kina om landet inte tar sig ur KKP:s snara. Kommunismens spöke har ingen avsikt att verka för sund och hållbar tillväxt, eftersom dess mål är att förstöra Kina och resten av världen.

(Läs mer: Del 26)

Detta är ett bearbetat utdrag från den kinesiska boken Hur kommunismens spöke styr världen, skriven av ett redaktionellt team på den kinesiska utgåvan av Epoch Times.