Trots sportsliga framgångar har Sveriges damlandslag i fotboll inte lyckats att bli folkkärt. Förhoppningsvis sker en förändring under VM.

Men för det krävs att spelarna avslutar sitt stöd för den våldsbejakande gruppen Black Lives Matter (BLM).

Magdalena Eriksson och hennes lagkamrater påstår att deras manifestation inte är politisk.

Men det är den.

BLM är en marxistisk grupp och knäböjandet inför den är lika vedervärdigt som om spelarna visat sitt stöd för våldsbejakande högerextremister.

Ändå framhärdar Eriksson & Co med att säga att knäböjandet visar på motstånd mot rasism och kamp för mänskliga rättigheter.

Det är förstås möjligt att spelarna vill tro att detta är vad de visar.

I så fall kan det hela förklaras med att spelarna inte begriper bättre.

Jag vill tro att det är så. Tanken att 23 spelare i ett svenskt landslag skulle stå bakom BLM:s värderingar och aktioner är lika skrämmande som främmande.

Hur som helst har landslaget inga möjligheter att bli ett hela folkets lag så länge det visar vördnad för BLM.

Ju mindre energi damlandslaget lägger på vilken färg kaptensbindlarna ska ha och på andra frågor utanför själva fotbollen desto större möjligheter har de att vinna bred popularitet.

Det sportsliga resultatet spelar självklart in men viktigare är ändå att vi får se ett viljestarkt lag där alla ger allt och har fullt fokus på vad de är på Nya Zeeland och i Australien för att göra – att spela fotboll och att göra det så bra som laget förmår.

Ser vi till lagets tredje plats på världsrankningen finns det anledning att ha mycket höga förväntningar på den blågula truppen.

Det var jobbigt att läsa och höra hur vuxna kvinnor behandlades som barn.

Men även om rankningen inte ljuger tycker jag att det känns mycket optimistiskt att tro på en svensk bronsmedalj. Sorti redan efter gruppspelet skulle vara ett fiasko men från åttondelsfinal och framåt lär motståndet vara på nivån att det som bäst handlar om 50–50-matcher för lagkaptenen Caroline Seger och hennes lagkamrater.

Om nu Seger över huvud taget kommer att spela. Så här långt har förhandssnacket kring den 38-åriga veteranen mest handlat om hennes kamp mot klockan efter en lång skadeperiod. Med nio dagar kvar till VM-premiären mot Sydafrika klev Seger av landslagets träning efter bara en halvtimme och kommer inte att vara redo för 90 minuters spel i premiären.

Även om hon och Peter Gerhardsson tror annat är det föga troligt att Seger har fysiken som krävs för att spela en hel match i VM.

Även om så blir fallet och även om Caroline Seger i sitt femte (!) VM visar att hon fortfarande är en världsspelare, tycker jag att uttagningen av henne sänder fel signal.

Friska och skadefria spelare ska inte behöva känna sig sidsteppade av en som haft ytterst blygsam speltid under säsongen och vars medverkan är osäker. Eftersom Gerhardsson har möjlighet att förändra truppen fram till matchstart borde han i sin första uttagning ha lämnat Seger utanför truppen för att byta in henne om hon blivit i speldugligt skick.

Gerhardsson har fått kritik för att han tagit ut flera spelare som på grund av skador eller svag form haft lite speltid i sina klubbar. Det är fullt möjligt att förbundskaptenen har för stor tillit till äldre spelare. Men det kan lika gärna visa sig att han haft fingertoppskänsla i uttagningen.

Gruppspelet lär inte ge något klart besked utan ska bli en transportsträcka till åttondelsfinal.

Premiärmotståndaren Sydafrika är på 54:e plats näst bäst rankade afrikanska nation efter Nigeria. I VM 2019 gjorde sydafrikanskorna ett mål på sina tre gruppspelsmatcher. Men 1–0-ledningen i halvtid i premiären mot Spanien visade att laget hade potential och detsamma gäller årets upplaga. Ekonomiska stridigheter med förbundet har stört uppladdningen.

Argentina är rankat 28 och har åkt ur i gruppspelet i sina tre tidigare VM.

Italien ser ut att kunna vara det enda lag som hotar Sverige om den viktiga förstaplatsen.

Efter 20 års frånvaro lyckades Italien kvalificera sig till VM 2019 där det tog stopp i kvartsfinal.

Gruppsegraren lär ställas mot Nederländerna i åttondelsfinal medan en andraplats förmodligen innebär ett möte med storfavoriten USA.

Sofia Jakobsson säger att hon inte blir nöjd om Sverige inte tar guld och Kosovare Asllani är inne på samma linje.

Det är uppfriskande med idrottare som sätter upp höga mål. Men för den som sticker ut hakan gäller det att inte ha glaskäke om målen inte nås och kritiken blir hård.

Damlandslaget har under åren varit förskonat från kritik. Skönt för spelarna kan tyckas men i själva verket visar det på en bristande respekt från många av oss i omgivningen.

Nu är det hög tid för alla oss runt om att ta damspelarna på allvar.

Skulle laget inte infria de högt ställda förväntningarna hoppas jag att vi slipper de gråtvalser som präglade efterspelet till förlusten mot Kanada i OS-finalen 2021.

Såväl i media som på sociala medier tävlades det i om vem som tyckte mest synd om de svenska landslagsspelarna.

Det var jobbigt att läsa och höra hur vuxna kvinnor behandlades som barn, hur framgångsrika utlandsproffs tröstades som om de varit åttaåringar som just förlorat den första match de spelat.

Herrlandslaget skulle under inga omständigheter ha förminskats på det sätt som skedde med Caroline Seger och de andra.

Herrspelare skulle ha fått kritik för bristande effektivitet och för att de inte stod pall för pressen när det gällde som mest.

Skämskudden kom till användning då en förtvivlad programledare på tv var så nedbruten av förlusten att Seger fick trösta henne. Seger som missade sin straff grovt var stor i nederlagets stund medan några av hennes lagkamrater vägrade inse att de förlorat mot ett lag som för dagen var bättre.

Kanada hade långt färre målchanser men var effektivare.

Laget var mentalt starkare i den avgörande straffläggningen.

Punkt!

Det har funnits – och finns eventuellt fortfarande – en populism kring damfotboll. Personer som aldrig har satt sin fot på en fotbollsarena tycker att damallsvenska matcher borde locka lika många åskådare som matcher i herrallsvenskan. Det riktas kritik mot att spelarna i damallsvenskan har långt lägre månadslöner än sina manliga kollegor – det självklara sambandet mellan en klubbs intäkter och spelarnas löner är inget som påverkar kritikerna.

Stora delar av svensk media har agerat mer som hejaklacksledare än som objektiva betraktare.

Vad gäller det sistnämnda har det skett en viss förändring och nu granskas åtminstone förbundskapten Gerhardssons beslut.

Nästa steg blir att kritisera spelarna då de gjort svaga insatser.

Först då visas Caroline Seger & Co den respekt de förtjänar.