Fem guld, två silver och Sveriges bästa U20-EM genom tiderna.
Mycket tyder på att svensk friidrott kommer att stå stark även då nästa generation tar över.
Framgångar på junior- och ungdomsnivå ska i och för sig inte överskattas när det gäller deras betydelse för framtiden.
Övergången till seniorer är alltid svår och i vissa idrotter kan nivåskillnaden vara så stor att det handlar om två vitt skilda världar.
Det som talar för svensk friidrott är bredden på toppen. Framtiden hänger inte på en eller två ungdomar. Det är naturligtvis osannolikt – närmast uteslutet – att samtliga blågula medaljörer i U20-EM ska nå världstoppen även som seniorer. Precis som i alla andra idrotter har det under åren kommit fram talanger som under juniortiden spåtts en lysande framtid för att som senior bli en i den stora grå massan.
Så lär bli fallet också med några av de svenska löften som firade stora triumfer i Jerusalem.
Men inget motsäger att en eller kanske till och med två av dem utvecklas till världsstjärnor med VM- och OS-medaljer inom räckhåll. Med det och ytterligare ett par namn i det stora skiktet konkurrenter med potential att skrälla en dag då allt fungerar skulle svensk friidrott stå fortsatt stark.
Även om det inte finns anledning att dra stora växlar på juniorframgångar ska dessa inte heller förminskas. Ett guld i U20-EM blir inte mindre värt om det med tiden visar sig att guldmedaljören har en skral seniorkarriär.
Vi ska komma ihåg att en stor majoritet av dem som under junioråren når stora framgångar en dag kan konstatera att karriärens höjdpunkter kom just under juniortiden.
Att få till en stark lagkänsla i individuella idrotter är ingen smal sak.
Det gäller alltså att glädjas och känna stolthet för det som uppnåtts där och då men utan att vaggas in i en tro att allt ska rulla på som tidigare.
För det kommer det definitivt inte att göra när ungdomarna tar klivet in i den oändligt mycket tuffare vuxenvärlden.
Säkert är alla juniorer medvetna om detta men då de plötsligt får stora rubriker och agenter lovar vitt och brett kan det ändå vara lätt att tappa fotfästet och få en romantiserad bild av framtiden.
Då är det av största vikt att talangen omges av rätt personer. Det behöver inte nödvändigtvis vara samma tränare och ledare som de haft under juniortiden. Snarare kan det i många fall vara så att det bästa är om andra tar över. Att utveckla en talang till juniorstjärna är något helt annat än att bidra till att göra en juniorstjärna till elitidrottare på seniornivå. Tränare som redan gjort den resan med andra kan visa sig guld värda – någon gång kanske till och med i bokstavlig mening.
Med det inte sagt att junior- och ungdomstränare vid en viss tidpunkt ska lämna över sin adept i händerna på andra. Jag tror på ett samspel mellan tränare där alla inblandades styrkor används för att optimera idrottarens möjligheter till utveckling. Dessutom känner säkert många idrottare en trygghet i att ha en fot kvar i den miljö där allt en gång började.
Sex svenska klubbar hade medaljörer i U20-EM och landslagsledaren Mikael Wennolf betonar att lagkänslan i truppen är en del av förklaringen till succén.
Att få till en stark lagkänsla i individuella idrotter är ingen smal sak.
Ofta är det någon som tycker sig vara förmer än de andra och det kan räcka för att skapa avundsjuka, så splittring och dela upp gruppen i läger.
Utan att tro att alla 32 i förbundskapten Kajsa Bergqvists VM-trupp är som ler och långhalm har jag en stark känsla av att där finns en trivsel och en gemenskap som inte är vanlig i en så stor och blandad grupp. Där finns allt från firade världsstjärnor till doldisar.
Lagkänslan i VM-truppen smittar självklart av sig på de yngre förmågorna och med tiden skapas en tradition som förs vidare genom generationerna.
Men det sker inte per automatik utan krävs engagemang i förbund, regioner och klubbar.
Under svensk tennis storhetstid på 1980-talet fanns den där starka lagkänslan då spelare, tränare och ledare samspelade för att göra svensk tennis i stort så stark som möjligt. Det utbyttes tankar och gavs råd. Traditionen levde vidare i ett par generationer men är sedan ett antal år ett minne blott.
Naturligtvis finns risken att något liknande en dag händer inom friidrotten. Men så länge den har ödmjuka och jordnära förebilder som bland andra Duplantis, Ståhl, Karlström och Sagnia finns ingen anledning till oro.
Perseus Karlström är trots tre VM-brons lite av en doldis. Om det beror på grenen gång eller på att den inte förrän i år involverats i Svenska friidrottsförbundet kan vi bara spekulera i. Kanske är det en kombination av båda faktorerna.
Hur som helst är 33-åringen från Eskilstuna en skön profil som jag hade nöjet att få samtala med inför VM (se tidigare artikel).
Karlström är ett av tre stora svenska medaljhopp i Budapest där han har att försöka försvara brons på såväl 20 som 35 kilometer från fjolårets VM i Eugene.
Daniel Ståhl har visat starkt uppåtgående form i sommar och är medaljhopp även om konkurrensen i diskus är mycket hård.
Och så har vi då Armand Duplantis, ett av de allra största namnen i detta 19:e VM sedan starten i Helsingfors 1983. Efter ett närmast osannolikt segertåg slutade han fyra i sin sista tävling före VM. Förklaringen kom efter tävlingen då Duplantis berättade att han hade haft krampkänning. Ingen större fara alltså om krampkänningen inte orsakades av mental press. Den kan inte bli större än under stavhoppsfinalen.
Förbundskapten Kajsa Bergqvist säger att 2–3 svenska medaljer är ett realistiskt mål. Det finns heller ingen anledning att ha ännu högre förväntningar än så även om vi förstås kan ha förhoppningar om att Karlström tar två medaljer och Duplantis och Ståhl tar var sin.
Fyra svenska medaljer är i alla fall mer troligt än att vi ska få uppleva ett åttonde VM utan en svensk på prispallen.
Kajsa Bergqvist pratar mycket i termer som lag och sammanhållning.
För en utomstående betraktare känns det som att svensk friidrott verkligen lever upp till de där orden som i andra fall kan uppfattas som floskler.
Friidrotten har sammankomster inte enbart för aktiva och ledare inom samma gren utan samlar ibland också kastare, hoppare och löpare till gemensamma träffar vilket stärker laggemenskapen.
Hur stor del de högst ansvariga ledarna har i en idrotts fram- eller motgång finns det olika uppfattning om.
Efter drygt 40 år som sportjournalist och med insyn i ett stort antal idrotter tycker jag mig ha grund för åsikten att styrelser och generalsekreterare har mycket stor betydelse för vilken riktning deras idrotts utveckling tar.
Det är ledningen som drar upp riktlinjerna, sätter ihop förbundets operativa grupp och som på olika sätt skapar bästa tänkbara förutsättningar för klubbarna och dess ledare och aktiva.
I Johan Storåkers har friidrotten en mycket engagerad ordförande. Som idrottspolitiskt kommunalråd är han också en stark och viktig röst i den idrottspolitiska debatten.
Generalsekreteraren Stefan Olsson kan med ett förflutet som såväl aktiv som förbundskapten friidrotten utan och innan. Värmlänningen är en eldsjäl av det format som så många idrotter behöver men alltför få har.
Storåkers, Olsson och mängder av ledare och tränare på olika nivåer runt om i Friidrottssverige har del i succén på U20-EM och utgör indirekt också en del av det svenska VM-l-a-g-e-t i Ungern.
