Svensk damfotboll brottas med flera stora problem. Utseendet på en armbindel är inte ett av dem. Ändå diskuteras just den frågan in absurdum.
Damlandslaget borde lägga mer energi på sporten än på kravet att lagkaptenens armbindel ska vara regnbågsfärgad.
Jag vänder mig absolut inte emot personers vilja att armbindeln ska se ut på ett visst sätt. Ser heller ingen anledning att invända mot den kritik som Internationella fotbollsförbundet (Fifa) har att vänta om ”One-Love”-bindeln inte tillåts under sommarens VM.
Men när den frågan överskuggar allt annat och Sverige överväger att trotsa ett eventuellt förbud har det hela övergått i fanatism. De största fanatikerna tillmäter sig långt större betydelse än vad de i själva verket har.
Att döma av sina uttalanden är Kosovare Asllani en sådan person. I en intervju i Aftonbladet kommenterar hon att Fifa inte tillät den regnbågsfärgade armbindeln under herrarnas VM i Qatar.
”Jag tror att de (Fifa) kanske har lättare att styra herrlandslag av någon anledning. Men vi är damer och kvinnor, vi är pionjärer. Vi vill förändra världen och vill röra den framåt”.
Påståendet att dagens generations spelare skulle vara pionjärer är oförskämt mot Ebba Andersson, Kerstin Larsson och de andra som på 1960-talet var damfotbollens verkliga pionjärer.
Värre än Asllanis historielöshet är ändå då hon säger att det inte spelar någon roll om Sverige bestraffas om landslaget trotsar ett eventuellt förbud mot ”One-Love”-bindeln.
”Om det betyder att någon bötfäller oss, då får de göra det”, säger Asllani om frågan som det är upp till Svenska fotbollförbundet att fatta beslut om.
Jag tycker att Fifa ska tillåta ”One-Love”-bindeln och att ett förbud ska efterlevas. Det finns många regler och förordningar vi ogillar och kritiserar utan att för den skull bryta mot dem.
Att spelare utanför ledargruppen skulle motsätta sig knäböjning är en utopi.
Men Kosovare Asllani och fler landslagsspelare med henne förefaller ha en vilja att provocera. Av helt egen förskyllan har damlandslaget genom ett extremt politiskt ställningstagande spolierat möjligheten att bli folkkärt.
Det är beklagligt. Fotboll är världens största sport och landslag har alla möjligheter att spela sig rakt in i hjärtat hos sina landsmän.
Men för det krävs inte bara sportsliga framgångar utan också värderingar som ligger i linje med en stor majoritet av medborgarnas uppfattning.
Ändå används begreppet folkkär slarvigt. Till exempel då skådespelaren Sven Wollter efter sin bortgång beskrevs som folkkär i stora delar av media.
Som övertygad kommunist var Wollter mycket illa omtyckt i kretsar som värnar den västerländska demokratin.
Sannolikt är det en ytterst liten skara svenskar som tycker att det är rätt att knäböja inför en våldsbejakande marxistisk grupp.
Det är precis vad damlandslaget gör – med uttalad stolthet. Även herrlandslaget har gjort det och även internationellt har vi sett landslag och klubbar som knäböjer inför Black Lives Matter (BLM).
Men att andra gör det är inget försvar. Att knäböjandet av någon outgrundlig anledning blivit politiskt korrekt är möjligen en förklaring men ändå inget försvar.
Sveriges damlandslag knäböjer inte pliktskyldigt utan sätter en ära i att göra det.
”Jag tycker att det är vitigt att få kunna manifestera för mänskliga rättigheter, för jämlikhet och lika rättigheter för alla människor”, har försvararen Magdalena Eriksson sagt i en DN-intervju.
Vem instämmer inte med det?
Eriksson slapp i DN-intervjun följdfrågan varför landslaget med det synsättet väljer att knäböja för en extrem vänstergrupp.
Jag vill tro att det är ytterst få – om ens någon – i landslaget som delar BLM:s värderingar.
• När Kubas gator och torg fylldes av människor som ropade efter demokrati tog BLM ställning för kommunistpartiet.
• På BLM:s hemsida har stått att läsa om gruppens mål att nedmontera ”den västerländska” kärnfamiljen och ersätta denna med "storfamiljer och byar”. (Den texten har tagits bort. Huruvida det beror på att målsättningen förändrats eller på att formuleringen kunde avskräcka är oklart).
• BLM:s grundare beskriver sig som marxister.
Det finns en mängd organisationer som för en kamp för mänskliga rättigheter och mot rasism. Att då visa sitt stöd för en söndrande och revolutionär grupp är inte bara omdömeslöst. Det är stötande.
Jag vill tro att Eriksson och hennes lagkamrater inte ägnat tid åt att ta reda på vad BLM står för.
Alternativet att spelarna är medvetna om det och ändå väljer att knäböja är en alltför skrämmande tanke.
Vem eller vilka i landslaget bär ansvaret för att det gått så långt att många fotbollsintresserade svenskar har noll känsla för ett lag som kunnat bli folkkärt?
Precis som i alla andra lag och organisationer finns det några självklara ledartyper som ingen sätter sig upp mot utan risk att hamna utanför. Att spelare utanför ledargruppen skulle motsätta sig knäböjning är en utopi. Om landslaget gör en anonym omröstning lär resultatet bli ett annat.
Vad gäller uppslutningen bakom kravet på en regnbågsfärgad armbindel talar det mesta för att den är om inte total så i alla fall nära på.
Men fortfarande är det inte den frågan som borde ta upp spelarnas tid och energi, Även om flertalet spelare är utlandsproffs kunde de i stället ha fokus på framtiden för svensk damfotboll.
Där finns en rad svåra problem. Klubbfotbollen är redan hårt drabbad och på sikt riskerar det att få konsekvenser även för landslaget.
• 54 av Sveriges bästa spelare är utlandsproffs. Det är 18 spelare fler än för två år sedan och inget talar för annat än att utarmningen av allsvenskan kommer att fortsätta.
• Den kraftiga minskningen av profiler på hemmaplan påverkar förr eller senare återväxten negativt.
• Publiksnittet har varit på ungefär samma låga nivå under de tio senaste säsongerna. Högsta snittet – 1 127 åskådare – nåddes 2004. Ser vi till de tio högsta publiksiffrorna är sju av dem minst tio år gamla. Tidigare förklarades de låga publiksiffrorna ofta med att damfotboll får blygsamt utrymme i media. Ett argument som inte längre håller. Media har för övrigt ingen skyldighet att höja temperaturen i en sport men har ändå försökt att göra det just i damfotboll.
• Elitfotboll Dam (EFD) står sedan december förra året utan kollektivavtal. Det innebär bland annat att spelarna går miste om försäkringspengar och därför inte har rätt till ersättning vid skada.
Så nog har svensk damfotboll stora problem att brottas med.
Därför kan nye förbundsordföranden Fredrik Reinfeldt med gott samvete avfärda kapten-bindelns utseende som ett särintresse.
