Vi har flera gånger tidigare kunnat konstatera att det här med idrott och politik i grund och botten är två väsensskilda ting som man nog bör akta sig för att blanda ihop. Men ibland inträffar olika händelser som gör att de tu ändå har ett visst frändskap.
Äldre läsare minns säkert hur kravallerna i Båstad hösten 1975 skakade Sverige. Anledningen till våldsamheterna var Sveriges Davis Cup-match i tennis mot Chile, där en militärjunta under ledning av generalen Augusto Pinochet hade tagit makten via en statskupp två år tidigare. Engagemanget för Chile var stort i Sverige och när det stod klart att Sveriges Davis Cup-lag skulle möta Chile i Båstad väckte detta ont blod hos många svenskar.
Inte blev det bättre av att proggrockarna Hoola Bandoola Band spelade in en låt, skriven av bandmedlemmen Mikael Wiehe, med titeln ”Stoppa matchen!” som sedan blev en kampsång under de protester och demonstrationer som förekom inför själva matchen.
Hur det gick? Matchen spelades som planerat, trots protesterna, och Sverige vann med 4–1.
Det är varken första eller sista gången som idrott och politik har krokat arm med varandra, trots att det är två skilda storheter som enligt många bör ha så lite som möjligt med varandra att göra.
För något år sedan hörde jag en av Sveriges många kvicktänkta och slagfärdiga stå upp-komiker uttrycka sig på följande sätt angående detta spörsmål: ”Idrott och politik hör inte ihop – fast bara ibland.”
Matchen spelades som planerades, trots protesterna, och Sverige vann med 4–1.
Ingen regel utan undantag. Ibland väcks känslan av solidaritet till liv. Speciellt när det sker övergrepp av skilda slag. När tillräckligt många sympatiserar med den förtryckte tar solidariteten sig förr eller senare uttryck i en folkrörelse som i långa loppet blir svår att stoppa.
Just nu handlar debatten om Ryssland och Belarus och de två ländernas vara eller icke vara i OS 2024, som går av stapeln i Paris. Du kan läsa mer om detta på annan plats här på Epoch Sport, men kortfattat går åsikterna om detta isär då Internationella olympiska kommittén (IOK) med dess ordförande Thomas Bach i spetsen har börjat fundera på att släppa in de två länderna i den olympiska gemenskapen igen.
När Vladimir Putin inledde sitt krig mot Ukraina för drygt ett år sedan blev Ryssland och dess lydstat Belarus portade från alla olympiska evenemang. IOK:s beslut ifall Ryssland och Belarus ska få tävla i Paris-OS, i så fall under neutral flagg, eller inte kommer som tidigast efter sommaren.
Opinionen mot att släppa in de två länderna i värmen igen växer lavinartat hos de nationella olympiska förbunden, inklusive Sveriges olympiska kommitté. I många andra länder är engagemanget i frågan stort. Som ett exempel kan det nämnas att fler än 40 kanadensiska idrottsstjärnor har skrivit under ett brev där de kräver att landets olympiska kommitté ändrar inställning och tar avstånd från att ryska och belarusiska idrottare ska få tävla under neutral flagg.
Någon kamplåt, liknande Hoola Bandoola Bands dito, mot att låta ryssar och belarusier tävla i OS nästa år har jag ännu inte sett röken av, men det är måhända bara en tidsfråga innan en sådan spelas in.
Kriget i Ukraina fortsätter obarmhärtigt att kasta sin nattsvarta skugga över den internationella idrotten. Ukrainas idrottsminister Vadym Gutzeit uppgav förra helgen att 262 av landets idrottsutövare har dödats i kriget samt att 363 idrottsanläggningar har förstörts. Gutzeit var i ett möte med Internationella gymnastikförbundets ordförande Morinari Watanabe mycket tydlig med att han inte vill se några ryska deltagare i vare sig OS eller andra tävlingar. Enligt den ukrainske idrottsministern stöttar alla ryska idrottare kriget och deltar i arrangemang till stöd för kriget.
Majoriteten av de ukrainska idrottare som stupat i kriget har varit mycket unga. Den svenska kampsportsajten MMA-nytt skriver att en av de ukrainska atleter som nyligen dödats i kriget är boxaren och medaljören i ungdoms-OS Maksym Galinitjev. Han stupade den 10 mars i Luhanskregionen, 22 år gammal. Sociala medier har fyllts av hyllningar till den stupade Galinitjev.
Väpnade konflikter har en förmåga att påverka idrotten i negativ mening. Vem minns exempelvis inte tungviktsmästaren i boxning Muhammad Ali och hur han 1968 blev fråntagen sin titel och avstängd på grund av sin vägran att tjänstgöra som militär i det då pågående Vietnamkriget?
Ali var avstängd från allt tävlande i boxningsringen i tre år innan den folkliga opinionen i USA hade vänt och stora demonstrationer mot kriget började hållas, vilket till sist banade väg för en comeback för den forne världsmästaren. 1971 upphävdes avstängningen och Muhammad Ali kunde fortsätta att ”dansa som en fjäril och sticka som ett bi”, som han brukade beskriva sin stil som boxare.
Mot slutet av sitt liv fick den gamle tungviktsboxaren och vapenvägraren motta flera prestigefyllda utmärkelser. Något överraskande var det Muhammad Ali som fick hedersuppdraget att tända den olympiska elden vid invigningen av de olympiska sommarspelen i Atlanta 1996, en uppgift han klarade av med den äran.
Om det inte vid det här laget har framkommit med kristallklar tydlighet så är det lika bra att jag skriver det i svart på vitt: Min åsikt är att politik och idrott inte hör ihop, men att det ibland finns gråzoner som utgör undantag från den regeln. Exempelvis i samband med väpnade konflikter.
