Att riva upp över 40 år av fördrag och avtal som omfattar tusentals ämnesområden blir ingen lätt historia. Nästa vecka går startskottet för två år av skilsmässoförhandlingar mellan Storbritannien och EU - här är bakgrunden.
Vänta nu, ska Storbritannien verkligen lämna EU?
Ja. När det Konservativa partiet vann parlamentsvalet 2015 infriade dåvarande premiärminister David Cameron ett löfte om att landet skulle få rösta om sitt EU-medlemskap. Britterna hade inte fått tycka till om EU-medlemskapet sedan 1975, då man folkomröstade för att stanna i unionen. Många anser att EU har förändrats mycket sedan dess.
Den 23 juni förra året hölls folkomröstningen om huruvida Storbritannien skulle lämna (brexit) eller stanna (bremain) i EU. Sidan som förespråkade ett utträde vann med 51,9 procent mot 48,1. England och Wales röstade för brexit medan en majoritet i Skottland och Nordirland ville stanna i unionen.
Valdeltagandet låg på omkring 72 procent, vilket innebär att över 30 miljoner människor gick och röstade.
Vad har hänt i Storbritannien sedan dess?
Premiärminister Cameron kastade in sin politiska framtid i potten i och med folkomröstningen. Han tillkännagav sin avgång samma dag som det stod klart att han förlorat och den tidigare inrikesministern Theresa May tog över. Precis som Cameron var hon emot brexit, men spelade en lågmäld roll under kampanjen och har aldrig setts som någon större EU-entusiast.
Mays budskap har varit att "brexit betyder brexit" och att regeringen tänker sig en hård sorti från EU, det vill säga att Storbritannien offrar tillgången till den inre marknaden för att få större självbestämmande kring områden som invandring.
Efter en juridisk kamp bestämde högsta domstolen i januari att det brittiska parlamentet skulle få säga sitt innan artikel 50 åberopas. Det har behandlat ett lagförslag och har gett sitt slutgiltiga stöd till att May får gå vidare med utträdesförhandlingarna utan ytterligare godkännanden från parlamentet. Ett förslag som skulle ha gett ledamöterna större möjlighet att avvisa slutvillkoren röstades ned.
När kommer Storbritannien att faktiskt lämna EU?
När Theresa May den 29 mars meddelar att hon aktiverar Lissabonsfördragets artikel 50, som formellt inleder utträdet, har Storbritannien och EU två år på sig att komma överens om villkoren för skilsmässan. Klockan börjar ticka direkt, men de två åren kan förlängas om alla inblandade är överens.
Det har luftats oro över att två år inte är tillräckligt och att den faktiska förhandlingstiden i praktiken kommer att vara mycket kortare än 24 månader. Bland annat är inflytelserika EU-länder som Tyskland och Frankrike upptagna med inrikespolitiska spörsmål eftersom båda går till val i år.
Men enas man inom den givna tidsramen bör Storbritannien alltså ha lämnat EU i slutet mars 2019.
Downing Street måste formellt meddela EU:s permanente rådsordförande Donald Tusk om britternas önskan att lämna EU. Det är oklart hur det kommer att ske, tekniskt sett kan det göras via mejl. Efter det kommer medlemsländerna att ta fram ett utkast till riktlinjer för förhandlingarna.
Ingen vet riktigt hur processen kommer att fungera. Artikel 50 skapades i slutet av 2009 och har aldrig använts. Fram tills dess att medlemskapet upphör kommer EU:s lagstiftning fortfarande att gälla i Storbritannien. Landet kommer dock inte att delta i något beslutsfattande.
Varför ställde sig så många britter bakom brexit?
Det finns förstås många olika anledningar. Storbritannien har länge haft ett klurigt förhållande till EU. Landet har undvikit att bli allt för sammanflätat med en del EU-institutioner och har inte infört euron. Det är inte heller del av Schengensamarbetet.
Många kritiker anser att Storbritannien hållits tillbaka av EU, att det är för mycket regler och för lite valuta för medlemsavgiften. Argumenten har bland annat handlat om demokrati, full kontroll över gränserna och minskad invandring. Vissa anser att EU-medborgare som flyttar till Storbritannien tar jobb från lokalbefolkningen och utnyttjar bidragssystemet.
(TT)
