”I en by i La Mancha, vars namn jag inte vill nämna..."*

Det här är den kanske mest kända meningen i spansk litteraturhistoria. Det är inledningen till ”Den snillrike riddaren Don Quijote av La Mancha” av Miguel de Cervantes, den första moderna romanen.

Boken, som publicerades i två delar 1605 och 1615, handlar om Alonso Quijano, en spansk adelsman på 1500-talet vars stora passion för böcker får honom att lämna hemmet och leta reda på sina egna riddaräventyr. Han blir själv en kringresande riddare: Don Quijote de la Mancha. Genom att imitera de litterära hjältarna han beundrar hittar han en ny mening med livet: att hjälpa flickor i nöd, bekämpa jättar och rätta till felaktigheter – framförallt i sitt eget huvud.

Men ”Don Quijote” är mycket mer än så. Den är en bok om böcker, om att läsa, om att skriva, om idealism versus materialism, om livet och döden. Don Quijote är galen. "Hans hjärna torkade” av att läsa så mycket, och han kan inte skilja dikt från verklighet – en egenskap som sågs som komisk på den tiden. Cervantes använde emellertid Don Quijotes galenskap för att utforska den eviga debatten om den fria viljan och ödet. Den missledda hjälten är i själva verket en man som kämpar mot sina egna begränsningar, för att bli den han drömmer om att vara.

Öppensinnad, berest och välutbildad – Cervantes själv läste liksom Don Quijote massor med böcker. Han tjänade också spanska kronan, och var med om äventyr som han senare skulle inkludera i romanen. Efter att ha besegrat Osmanska riket i slaget vid Lepanto (där han förlorade sin vänstra hand och därefter kallades ”Lepantos enhandade”) togs Cervantes till fånga och hölls som gisslan i Algeriet.

Denna autobiografiska episod och hans flyktförsök finns med i ”Fångens berättelse” i Don Quijote del 1. Karaktären minns här en spansk soldat som hette "Saavedra eller liknande”, vilket refererar till Cervantes andra efternamn. Flera år senare, när han var tillbaka i Spanien, skrev han färdigt Don Quijote i fängelset, där han satt på grund av oegentligheter under den tid han jobbade för regeringen.

Slåss med väderkvarnar

I del 1 samlar Quijano, med sitt nya namn Don Quijote, ihop en riddares alla oumbärliga accessoarer: en rustning, en häst: Rocinante, en dam: en ovetandes bondflicka som han kallar för Dulcinea av Toboso, i vars namn han kommer att utföra stora riddargärningar.

Medan Don Quijote återhämtar sig efter sitt första katastrofala fälttåg som riddare beslutar sig hans nära vänner, prästen och barberaren, att undersöka böckerna i hans bibliotek. Deras kommentarer om Don Quijotes riddarböcker är en kombination av litteraturkritik med parodi av inkvisitionens metoder att bränna texter associerade med djävulen. Även om några volymer sparas (bland dem Cervantes egen ”La Galatea”) bränns de flesta böckerna, eftersom vännerna anser att det är dessa som orsakat Don Quijotes galenskap.

På den andra expeditionen får Don Quijote sällskap av bonden Sancho Panza som blir hans trofasta väpnare. Sancho hoppas på att en vacker dag få regera över en egen ö. Duon skiljer sig åt på alla punkter. Don Quijote är lång och tunn, Sancho är kort och fet (”panza” betyder kalaskula). Sancho är en ranglös analfabet och svarar på Don Quijotes utarbetade tal med populära ordspråk. Detta udda par har sedan dess varit en nyckelarketyp inom litteraturen.

I romanens kanske mest kända scen ser Don Quijote tre väderkvarnar som rädda jättar som måste bekämpas. Det är härifrån uttrycket ”slåss med väderkvarnar” kommer. I slutet av del 1 luras Don Quijote och Sancho att återvända till sin by. Sancho har blivit ”quijotiserad” och är nu alltmer besatt av att bli rik av att härska över sin egen ö.

”Don Quijote” var en enorm succé och översattes från spanska till alla de stora europeiska språken. Den tog sig även till Nordamerika. 1614 publicerade en okänd författare vid namn Alonso Fernández de Avellaneda en apokryfisk andra del. Cervantes inkorporerade denna oäkta ”Don Quijote” och dess karaktärer i sin egen del 2, och lade till ytterligare kapitel till historien med modernt narrativ.

Medan del 1 var en reaktion mot riddarromaner, var del 2 en reaktion mot del 1. Boken utspelar sig blott en månad efter att Don Quijote och Sancho återvänder från sitt första litterära sökande. De har just fått veta att man har gett ut en bok om dem (del 1).

Resten av del 2 fungerar som ett spegelspel, med återblickar och återskrivna episoder. Nya karaktärer, såsom aristokrater som också har läst del 1, använder sin kunskap för att lura Don Quijote och Sancho för sitt eget höga nöjes skull. Lurade av resten av karaktärerna återvänder till slut Sancho och en svårt skadad Don Quijote till sin by.

Efter att ha varit sängliggandes i flera dagar är Don Quijotes sista stund kommen. Han bestämmer sig för att överge sin existens som Don Quijote för alltid, och ger upp sin litterära identitet och dör fysiskt. Han lämnar Sancho – hans bästa och mest trofasta läsare – i tårar och genom att dö undviker han ytterligare tillägg av någon framtida imitatör.

Den ursprungliga opålitliga berättaren

Berättaren som figurerar i del 1:s prolog säger sig skriva en uppriktig och okomplicerad historia. Ingenting kunde vara längre från verkligheten. Genom att distansera sig själv från textmässig auktoritet deklarerar berättaren att han bara sammanställt ett manuskrift översatt av någon arabisk historiker – en opålitlig källa vid tiden. Läsaren måste själv avgöra vad som är sant och vad som inte är sant.

”Don Quijote” är också en bok byggd av redan existerande böcker. ”Don Quijote” är besatt av riddarromaner, och inkluderar episoder som driver med andra narrativa subgenrer såsom pastorala romaner, pikareska romaner och italienska noveller (varav Cervantes själv skrev några).

Don Quijotes förvandling från en adelsman till en vandrande riddare är särskilt tankediger sett till händelserna i Europa vid tidpunkten då romanen publicerades. Spanien hade återtagits av kristna kungar efter århundraden av muslimsk närvaro. Social status, etnicitet och religion var avgörande för en persons framtid, men Don Quijote motsatte sig detta. ”Jag vet vad jag är”, svarade han rakt till vem som än försökte övertyga honom om hans ”sanna” och ursprungliga identitet.

”Don Quijote” genom tiderna

Många författare har inspirerats av ”Don Quijote” – allt från Goethe, Stendhal, Melville, Falubert och Dickens till Borges, Faulkner och Nobokov.

Många kritiker anser faktiskt att alla romaner kan ses som ”en variation av Don Quijotes tema”. Sedan den gjorde succé för första gången har det kommit många värdefulla översättningar.

”Don Quijote” har även inspirerat till mycket annan konst. 1896 koreograferade Marius Petipa en balett baserad på episoden med Camachos bröllop i del 2. Broadwaymusikalen ”Man of La Mancha” från 1960 är en av de populäraste tolkningarna. 1992 lanserade statlig spansk tv en mycket framgångsrik tv-anpassad version av del 1. Terry Gilliams mycket efterlängtade ”The Man Who Killed Don Quijote” är den senaste av en lång rad filmer inspirerade av ”Don Quijote”.

Fortfarande, mer än 400 år efter att den gavs ut, anser många hyllade författare att ”Don Quijote” är världens bästa bok. I vår egen tid, som är full av väderkvarnar och jättar, har den fortfarande ett giltigt budskap: att vi filtrerar verkligheten genom ideologier som påverkar vår världsbild.

Ana Puchau de Lecea doktorerar och undervisar, och Vincente Pérez de León är hedersmedlem vid University of Melbourne I Australien. Denna artikel äe översatt från engelska och publicerades ursprungligen I The Conversation. 

*Jens Nordenhöks översättning av "Don Quijote" till svenska från 2001.

Han dyker ner i ett hål på stranden – se var han hamnar

Visste du? - 20 juli - Förföljelsen av Falun Gong