Central Park i New York är kanske ett av vår tids sju underverk. Det är här som fientliga rymdvarelser landar sina krigsskepp och hemliga agenter och kärlekspar fattar beslut om liv och död på filmduken. Det som få känner till är att parken är resultatet av folkliga protester mot fattigdom och nöd.
Den välbekanta stadsplanen för New York med sina exakt likadana avlånga kvarter togs fram 1811. Den var ett svar på president Jeffersons rekommendationer från 1785 om att amerikanska städer skulle planeras som rutnät. Chefsdesignern John Randel Junior ville egentligen göra en lika komplicerad och konstnärlig plan som huvudstaden Washingtons, med massor av boulevarder, torg, varierade stjärnplatser, kanaler, triumfbågar och monument. Den redan bebyggda delen av New York – som i början av 1600-talet kallades New Amsterdam av de nederländska kolonisatörerna – hade återskapat den gamla europeiska krångligheten med oregelbundna gator och torg anpassade efter öns kullar och vattendrag. Där ligger den småskaliga före detta byn Greenwich Village, under 1960-talet centrum för Amerikas hippiekultur.
Men New York växte explosionsartat, så det fanns varken tid eller pengar över för konstnärliga experiment. Det gick inte att ta hänsyn till olika markägares önskemål om egna torg och tomter. I stället lade man ut ett känslobefriat rutnät med 13 avenyer i öns nord-syd-riktning, 100 fot breda, och inte mindre än 156 tvärgående gator, 60 fot breda. Motiveringen till planen var formuleringar som ”snabbast”, ”enklast”, ”billigast”. Endast ett undantag från regeln tilläts – den gamla landsvägen och indianstigen Broadway som löpte diagonalt över ön.
