I utkanten av höghusområdet Blåkulla i Solna står tre gamla färgglada villor med glasverandor, syrenhäckar och snickarglädje. De berättar historien om en av de mest brutala stadsskövlingarna i Sveriges historia. Och även på sitt sätt om varför stadsplaneringen har gått från småskalig mångfald till storskalig enfald, skriver Jerker Söderlind.
"Det gamla Hagalund var skapat för att ses på tio meters håll – det nya Hagalund är tänkt i kilometerperspektiv. Det nya Hagalund är ritat i föreställningen att hus skall synas så litet som möjligt – i det gamla Hagalund smyckades husen för att bli så vackra och fantasieggande som möjligt att se på.” Hagalund – ett svunnet 50-tal, Björn Breitholtz, Liber Förlag, 1978.
En stad handlar inte bara om hårda saker som byggnader, arkitektur, gator och torg. Staden kan också förstås som en berättelse om det samhälle där den skapats. Alltså om människor och makt och om vem som bestämmer. En stadsplan kan läsas som ett samhällets fingeravtryck. Det gigantiska, symmetriska och strikt fyrkantigt utformade tempelområdet i Peking – ”Den förbjudna staden” – avspeglar de enväldiga härskarnas centralistiska makt i det kinesiska imperiet under flera årtusenden. De kaotiska kåkstäderna på Sydamerikas bergssluttningar – ”favelorna”, helt utan ordning och med knappt fungerande el och vatten – berättar om ett samhälle där de fattiga försöker överleva utan någon fungerande ordningsmakt eller gemensam plan.
