Den plötsliga vändningen i Afghanistan tog nog många på sängen. Även USA:s president Joe Biden verkar det som. Hur detta faktiskt kunde ske tycks spontant svårt att förklara.
Många följde nog utvecklingen i Afghanistan med häpnad när talibanerna drog fram till synes obehindrat av de afghanska trupperna. Ett fullständigt maktövertagande skedde på endast några få veckor.
Konsekvenserna av detta lär bli omfattande. Lokalbefolkningen kommer härmed tvingas leva under en totalitär regim baserad på sharialag. Den militanta islamismen får ännu en allierad i regionen och kan bli en grogrund för terror. Det rapporteras redan att IS och al-Qaida omgrupperar i området. Ännu en flyktingkris skulle potentiellt kunna uppstå som konsekvens av oroligheterna.
Det tycks som om de afghanska regeringsstyrkorna inte hade motivationen att kämpa emot detta, trots ett militärt överläge. Utifrån vad som hittills har rapporterats om händelseförloppet är det dock svårt att inte ha viss förståelse för detta beslut.
Ifrågasatt tillbakadragande
Under en anmärkningsvärd presskonferens den åttonde juli försäkrade USA:s president Joe Biden att den afghanska regeringen inte förväntas falla då regeringsstyrkorna har kapacitet att försvara sig mot talibanerna. Reportrarna på plats verkade dock inte övertygade utan ifrågasatta detta gång på gång: ”Din egen underrättelsetjänst har bedömt att den afghanska regeringen sannolikt kommer att kollapsa”. Detta avfärdades dock av presidenten som fortsatte konstatera att den samlade bedömningen är att afghanska styrkor kommer att kunna försvara sig mot talibanerna.
De militära trupperna och deras uppbackning av det afghanska försvaret var det första som drogs tillbaka.
Så blev det dock inte som vi nu vet. Om detta egentligen var oundvikligt är omöjligt att veta i efterhand men mycket pekar på att saker kunde gjorts väldigt annorlunda från USA:s sida. Vid ett militärt tillbakadragande framstår det som en rimlig ordning att man först evakuerar civila och personal, sedan krigsmateriel och slutligen de militära trupperna. Mycket tyder dock på att detta gjordes i motsatt ordning.
De militära trupperna och dess uppbackning av det afghanska försvaret var det första som drogs tillbaka. Vi vet nu vad som följde: de afghanska styrkorna tycktes omotiverade att kämpa, talibanerna tog snabbt över landet inklusive det amerikanska krigsmaterielet. Tiotusentals amerikaner hamnade i en mycket farlig situation där de var helt utlämnade åt talibanernas nåd.
Kommunicerad svaghet
Det tycks som att när allt kom omkring kunde USA skydda varken sina egna medborgare eller sitt eget krigsmateriel, än mindre sina afghanska allierade. USA framstod för omvärlden som en svag och oberäknelig allierad. Om denna svaghet var synbar för afghanerna på förhand är det till viss del förståeligt att man valde att acceptera ett talibanstyre framför att riskera sitt liv i en hopplös militär konflikt.
Denna kommunicerade svaghet lär vara bland de allvarligaste konsekvenserna av denna händelse. Förtroendet för USA:s ställning som försvarare av frihetliga värden och mänskliga rättigheter världen över är nu kraftigt försvagad. Talibanregimen rapporteras redan ha upprättat diplomatisk kontakt med Kina, Iran och Pakistan. Stater som dessa är de stora vinnarna av utvecklingen.
Vad USA:s förtroendekris kommer betyda i praktiken för till exempel Taiwan som är beroende av att det finns en trovärdig motpol mot KKP:s anspråk i landet, blir en av många stora frågor framöver.
Frågor behöver svar
Situationen i Afghanistan framstår som ett misslyckande av sådana proportioner att det är svårt att förstå hur det kunde ske. Det rapporteras redan att det faktiskt fanns underrättelseinformation som pekade på att den afghanska regeringen riskerade att falla. Varför Joe Biden hävdar motsatsen och agerade i strid med detta är en fråga som behöver besvaras.
Oavsett orsaken bakom detta ser vi ett handlande som i praktiken stärker fientliga maktanspråk både genom avsaknad av motstånd och genom att aktivt beväpna dem med högteknologiskt krigsmateriel. Samtidigt skapas flyktingströmmar under en tid då man i princip avskaffat gränsskyddet vid USA:s södra gräns. Att argumentera att detta ligger i USA:s intresse blir allt svårare, även för demokraterna själva.
Vi såg inget liknande hända under Trumps fyra år vid makten, då han tycktes föra en mer handfast och konsekvent utrikespolitik. Trots detta högtidlighölls Joe Bidens valvinst 2020 som symbolisk för att världen nu kommer normaliseras och återgå till vad man kallar den liberala världsordningen. Om dagens situation är vad som åsyftas framstår denna världsordning inte som särskilt åtråvärd. Utan en kraftfull och konsekvent opposition mot totalitära regimer, är detta sannolikt synonymt med en totalitär världsordning.
