Del 17 (Läs del 1 här)

Ett av kommunismens mål är att förstöra den traditionella familjen. I tidigare delar har vi diskuterat hur den traditionella familjen undergrävts av kommunismen i väst, genom olika typer av ideologisk subversion. Nu ska vi se vad som hänt i Kina, ett land där kommunismen faktiskt styrt sedan 1949.

Mao Zedongs slagord ”kvinnorna håller upp halva himlen” har nu anammats av feminister i väst. Ideologin att män och kvinnor är likadana, som främjades under Kinesiska kommunistpartiets styre, skiljer sig inte mycket från västerländsk feminism. I väst använder man termen ”könsdiskriminering” som ett vapen i den politiska korrekthetens namn. I Kina talar man hellre om ”manschauvinism”, och även om situationerna skiljer sig åt i praktiken så har den termen lika stor destruktiv kapacitet.

Den jämställdhet som västerländska feminister förespråkar kräver lika utfall mellan män och kvinnor genom åtgärder som könskvotering, ekonomisk kompensation och sänkta standarder. I enlighet med Kinesiska kommunistpartiets slogan om att kvinnor håller upp halva himlen så förväntas kvinnorna att uppvisa samma förmåga att göra samma jobb som männen. De som försökt sig på uppgifter som de knappast var kvalificerade för hyllas som hjältinnor och blir banerförare på internationella kvinnodagen, 8 mars.

De som fördömdes av partiet som ” klassfiender” brukade ofta förskjuta sina egna familjer.

Propagandaaffischer från 60- och 70-talen avbildar vanligen kvinnorna som robusta och kraftfulla, och Mao uppmanade dem entusiastiskt att överge sitt smink för militäruniformen. Gruvarbete, stålverksarbete, väpnad militärtjänst – alla jobb och roller skulle nu öppnas för kvinnor.

I en artikel som publicerades i Folkets dagblad den 1 oktober 1966, med titeln ”Flickor kan också slakta grisar”, beskrivs en 18-årig flicka som blev en lokal kändis. Hon jobbade som slaktarlärling, och genom att studera Mao Zedongs tänkande fick hon modet att slakta grisar. ”Om du inte ens kan döda en gris, hur ska du då kunna döda fienden”, sade hon.

Kinesiska kvinnor må ”hålla upp halva himlen”, men de västerländska feministerna kan fortfarande se att Kinas jämställdhet brister på många områden. Politbyråns ständiga utskott, som styr landet, har till exempel aldrig haft några kvinnliga medlemmar, av rädsla för att det skulle uppmuntra till samhällsrörelser för mer politiska rättigheter, eller till och med demokrati, vilket skulle utgöra ett hot mot partiets totalitära styre.

Partiet har inte heller öppet uttalat stöd för homosexualitet, utan har istället kommit att inta en neutral ställning i frågan. Men partiet har emellanåt tyst uppmuntrat homosexualitet genom media och populärkultur. Sedan 2001 finns homosexualitet inte längre med på Kinesiska psykiatriförbundets lista över mentala störningar. I media byter man tyst ut det kinesiska vardagsordet för homosexuell mot ”kamrat” kort och gott, en term med positiva konnotationer. 2009 godkände kommunistpartiet det första officiella kinesiska HBTQ-evenemanget – Shanghai Pride.

Sätten må variera, men kommunismen har samma mål: att avskaffa den traditionella idén om en god hustru och kärleksfull mor, att tvinga kvinnor att överge sin mjuka sida och förstöra den harmoni mellan man och kvinna som behövs för att skapa en balanserad familj och uppfostra välanpassade barn.

Män och hustrur vänds mot varandra

Traditionella kinesiska värderingar baseras på familjemoral. Kommunismens erfarenheter har visat att det mest effektiva sättet att underminera traditionella värderingar är att börja med att förstöra mänskliga relationer. I de ständiga politiska kampanjer som Kinesiska kommunistpartiet dragit igång har familjemedlemmar angett varandra för myndigheterna i den galna tävlingen om en bättre politisk status. Genom att förråda dem som står en närmast kan man demonstrera en fastare, mer lojal inställning till den rätta partilinjen.

I december 1966 släpades Maos sekreterare Hu Qiaomu till Pekings järn- och stålinstitut, där hans egen dotter gick upp på scenen och skrek: ”Krossa hunden Hu Qiaomus huvud!” Hon krossade inte sin fars huvud, men andra på platsen gav sig på och skadade honom. Vid den tiden bodde det en ”kapitalistisk” familj i underdistriktet Dongsi i Peking. Rödgardisterna slog nästan ihjäl paret och tvingade deras son, som var i mellanstadieåldern, att misshandla dem. Han krossade sin fars huvud med en hantel, och fick ett mentalt sammanbrott efteråt.

De som fördömdes av partiet som ”klassfiender” brukade ofta förskjuta sina egna familjer för att bespara dem negativa konsekvenser. Till och med ”klassfiender” som tog sina liv var tvungna att först bryta med sina familjer för att undvika att partiet skulle jaga dessa efter självmordet.

Litteraturvetaren Ye Yiqun, som förföljdes och drevs till självmord under kulturrevolutionen, skrev i sitt avskedsbrev: ”Framöver är det enda som ni måste göra att beslutsamt lyssna till partiets ord, bestämt hålla er till partiets position, bit för bit inse mina synder, väcka hat mot mig och utan tvekan bryta våra familjeband.”

Förföljelsen av den andliga metoden Falun Gong, som pågått sedan 1999, är den största politiska rörelsen som kommunistpartiet dragit igång i modern tid. En vanlig strategi som myndigheterna tillämpat mot Falun Gong-utövare är att tvinga deras familjer att hjälpa till i förföljelsen. Partiet använder olika former av ekonomiska och administrativa trakasserier för att skrämma och pressa människor till att i sin tur sätta press på de familjemedlemmar som utövar Falun Gong för att få dem att sluta. Skulden läggs på offren för förföljelsen; det är deras fel att familjemedlemmarna också förföljs, eftersom de inte vill vika sig för partiet.

Många Falun Gong-utövare har fått se sina partners skilja sig från dem, eller sin familj ta avstånd från dem på grund av den här sortens förföljelse. Otaliga familjer har slitits sönder av partiets kampanj.

 Ofullständig statistik visar att minst 270 miljoner aborter genomfördes i Kina mellan 1971 och 2012.

Tvångsaborter som befolkningskontroll

Strax efter att västerländska feminister lyckades legalisera abort, började kinesiska kvinnor tvingas till abort genom Kinesiska kommunistpartiets  
familjeplaneringspolitik. Massmordet på ofödda barn har lett till en enorm mänsklig och social katastrof.

Kinesiska kommunistpartiet tror, i enlighet med den marxistiska materialismen, att barnafödande bara är ett slags produktiv handling, som inte skiljer sig från ståltillverkning eller jordbruk. Därav följer att planekonomin också måste inkludera familjen. Mao Zedong sade: ”Mänskligheten måste kontrollera sig och införa planerad tillväxt. Ibland kan den öka lite, och ibland kan den stoppas.”

På 80-talet började den kinesiska regimen att implementera sin ettbarnspolitik med extrema och brutala metoder, vilket tydligt syntes i de slagord som dök upp på banderoller över hela landet: ”Om en person bryter mot lagen kommer hela byn steriliseras.” ”Föd den första, sterilisera dig efter den andra, skrapa ut den tredje och fjärde!” (En variant på detta var ”Döda, döda, döda den tredje och fjärde”.) ”Hellre en ström av blod än en födsel för mycket.” ”Tio nya gravar är bättre än ett liv för mycket.” Den sortens blodtörstiga fraser var mycket vanliga över hela Kina.

Familjeplaneringskommissionen har använt dryga böter, stöld av egendom, husrivning, misshandel, frihetsberövande och andra former av bestraffningar för att hantera brott mot barnbegränsningen. På vissa platser har tjänstemän dränkt nyfödda barn genom att kasta dem i vattentäckta risfält. Kvinnor som varit höggravida och kanske bara haft några dagar kvar till födsel har också tvingats till abort.

Ofullständig statistik från China Health Yearbook visar att minst 270 miljoner aborter genomfördes i Kina mellan 1971 och 2012. En kvarts miljard ofödda barn dödades alltså av partiet under denna period.

En av de allvarligaste konsekvenserna av ettbarnspolitiken är den sneda könsfördelningen när det gäller barn som aborteras eller överges. Eftersom de flesta kinesiska par vill ha en son, då traditionen bjuder att ett gift par stannar hos och tar hand om mannens föräldrar när de blir gamla, är det nu en allvarlig obalans bland kineser under 30. Det har beräknats att bristen på kvinnor har lett till att det 2020 fanns 40 miljoner unga kinesiska män som inte kunde finna någon kvinna i fertil ålder att gifta sig med.

Den här artificiellt skapade obalansen har lett till allvarliga sociala problem, som ökat sexuellt våld, prostitution, kommersialisering av äktenskapet och trafficking av kvinnor.

Konsekvenserna av kommunismens angrepp på familjen

Marx och andra kommunister förespråkade familjens avskaffande genom att peka ut och överdriva existerande fenomen som otrohet, prostitution och oäkta barn.

Det gradvisa moraliska förfall som började under den viktorianska eran nötte ner den heliga institution som äktenskapet var och underminerade ytterligare människors tro. Kommunisterna uppmanade kvinnorna att strunta i sina äktenskapliga löften för att söka sin egen personliga lycka. Men resultatet blev det motsatta.

Den ”lösning” som kommunismen erbjuder för förtryck och ojämlikhet innebär bara att den mänskliga moralen rasar. Beteenden som tidigare fördömdes har blivit den nya normen. Kommunismens ”jämlikhet” innebär bara att alla marscherar tillsammans mot avgrunden.

Kommunismen spred sin egen uppfattning om ”synd”, fast denna orsakades inte av moraliskt förfall, som varit mänsklighetens traditionella uppfattning, utan av socialt förtryck. Det fick människor att vända traditionen ryggen och röra sig bort från gudstro. Man använde vackert tal om frihet och frigörelse för att främja feminism och homosexualitet och normalisera sexuella avvikelser. Resultatet blev att kvinnor berövades sin värdighet, män bestals på sitt ansvar, och familjens helighet släpades i smutsen.

(Läs även del 18 här)

Detta är ett bearbetat utdrag från den kinesiska boken Hur kommunismens spöke styr världen, skriven av ett redaktionellt team på den kinesiska utgåvan av Epoch Times.