Finländska konstens guldålder började femtio år innan självständigheten
2006 utsåg Finland sin nationalmålning. Det är Hugo Simbergs (1873-1917) symboliska målning "Den sårade ängeln" från 1903 (detalj). Den är 127 × 154 cm och föreställer två pojkar i mörka kläder, som bär en bår med en ängel med bandage över ögonen och nedblodad vinge. I handen har hon en bukett med snödroppar, som symboliserar återfunnen hälsa och återfödsel. Pojken till höger ser direkt på betraktaren.


Med anledning av Finlands hundraårsdag tar vi en titt på den finländska konstens guldålder, som varade 1850-1920. Utöver nationalromantik karaktäriseras guldålderns konst av realism, symbolism och expressionism. Här är några axplock.

Finland förklarade sig självständigt den 6 december 1917 i samband med ryska revolutionen. Landet hade i drygt hundra år kallats för Storfurstendömet Finland och lytt under Ryssland, och innan dess, sedan mitten av 1100-talet, var Finland en del av Sverige. Därför blev det viktigt för finnarna att bygga upp en egen nationell identitet. Konstnärer inom alla konstgrenar – målare, tonsättare, författare – sökte den finska identitetens historia, och skapade konst som var inspirerad av nationella källor.

Eero Järnefelt: Trälar under penningen (Sved), 1893. Finlands Nationalgalleri / Konstmuseet Ateneum. Ateneum skriver på sin hemsida: "Genom sved, det vill säga genom att bränna träd, röjdes bördig odlingsmark. Lantarbetarnas tunga arbete i Savolax målade Järnefelt delvis ute på platsen där sveden pågick, men allt eftersom arbetet framskred använde han sig också av fotografier som han hade tagit av modellerna och landskapet. De realistiska och naturalistiska strömningarna som rådde på konstfältet i Europa nådde också Finland. Järnefelt koncentrerade sig i huvudsak på inhemska motiv av vilka detta verk är det mest kända, och det hör till den finska guldålderns ikoner. Målningen vädjar till folks känslor och redan när målningen hade blivit färdig väckte den diskussioner om den fattiga befolkningens rättigheter."

Kalevala

Den största inspirationskällan var nationaleposet Kalevala, som publicerades 1835. Kalevala är en samling med nedtecknade muntliga berättelser på finsk runometer från Finland och Karelen. Det centrala temat är en maktkamp mellan det mörka Poholja och det ljusa Kalevala. Boken sågs som en Odyssé eller en Iliad.

I och med Kalevala vallfärdade många konstnärer till Karelen, som sågs som runosångens och skaldernas förlovade land. Det uppstod en konströrelse som kom att kallas ”Karelianism”, till vilka bildkonstnärer som Akseli Gallen-Kallela och Louis Sparre hörde. Medan forskare ansåg att Kalevala visserligen byggde på äkta folktradition, men att boken som helhet var Elias Lönnrots skapelse, så ansåg karelianisterna att Kalevala representerade den fornfinska verkligheten, skriver Finnish Literature Society.

Akseli Gallen-Kallela (1865-1931) är en av Finlands mest kända konstnärer. Framförallt Kalevala-motiven är kända. Till dem hör Aino-triptyken, som utfördes i två versioner omkring 1890, och Lemminkäinens moder från 1897.

Akseli Gallen-Kallela, "Lemminkäinens moder". Motiv ur Kalevala (1897).

Akseli Gallen-Kallela, "Aino-Triptychon". Aino är en mytologisk person i Finlands nationalepos Kalevala, sångerna 3 och 4. Ainos bror Joukahainen från Pohjola var övermodig och utmanade den gamle vise Väinämöinen på sång. Men när Väinämöinen började sjunga sina trollsånger förvandlades Joukahinens släde till en ruska, hans häst till en sten och han själv hamnade i ett kärr. När han sjunkit ner till armarna lovade han Väinämöinen sina pilbågar, sina båtar, sina hästar, sitt silver och sitt guld. Men Väinämöinen brydde sig inte om dessa saker. När Joukahainens huvud var ovanför vattnet lovade han i sin förtvivlan ett ge honom sina enda syster (Aino betyder just "enda") till maka. Då bröt Väinämöinen trolldomen. Joukahainen körde dyster till sinnes tillbaka till Pohjola. När han kommit hem och berättade allt för Aino grät hon, för hon ville inte gifta sig med den gamle Väinämöinen. Aino grät i två dagar men den tredje dagen lämnade hon sitt hem. Hon vandrade över moar och genom skog tills hon kom till havet. Hon gick ut i vattnet och satte sig på en sten. Stenen rullade ner i vattnet och Aino drunknade. En hare såg allt och skuttade till Ainos hem och berättade vad som hänt. Ainos mor grät så att hennes tårar på marken förvandlades till tre floder, som alla sökte sig till havet.

Även skulptören Emil Wikström, författarna Juhani Aho, Eino Leino och Ilmari Kianto, arkitekterna Yrjö Blomstedt och Victor Sucksdorff och tonsättare som Jean Sibelius (1865-1957) intresserade sig för Karelen. Sibelius skrev åtskilliga verk inspirerade av Kalevala, bland annat de symfoniska dikterna om Lemminkäinen och Kullervo

Sibelius var även verksam i Kalevalasällskapet som officiellt grundades 1919. Ett av sällskapets första projekt var att göra en film om Kalevala. Konstnären Wettenhovi-Aspa, som närvarade vid planeringsmötet på nyårsafton 1920 ska enligt Jean Sibelius-samfundet ha vänt sig mot Sibelius och sagt:

– Och du Sibba, du ska komponera en briljant musik, så som du bara kan, först skall det gå fint pim, pim, pim, och sedan ett mäktigt crescendo pom, pom, pom.

I juni 1920 gjorde man en etnologisk expedition till Suojärvi för att spela in dokumentären, under ledning av etnologen U.T. Sirelius. Stumfilmen presenterades året därpå, men Sibelius verkar inte ha deltagit i projektet. Han lämnade sällskapet i slutet av 20-talet.

Folklivsskildringar

I den realistiska genren var det vanligt att skildra finskt folkliv. Flera finska konstnärer nådde stora framgångar såväl i Finland som internationellt. En av dem är Albert Edelfelt, som 1879 ställde ut "Ett barns likfärd" på Paris-salongen och fick medalj.

Ett av Finlands mest älskade verk är Helene Schjerfbecks "Konvalescenten" som föreställer en tillfrisknande liten flicka som är inlindad i ett vitt lakan. Hon sitter i en korgstol och håller en späd kvist i sina händer. Verket är målat i byn St Ives i Cornwall, England. 

Finland har också utsett en nationalmålning: Hugo Simbergs "Den sårade ängeln" från 1903. Den föreställer två pojkar i mörka kläder, som bär en bår med en ängel med bandage över ögonen. Ena vingen är skadad. I handen håller hon en bukett med snödroppar, som symboliserar återfunnen hälsa och återfödsel. 

Här följer några axplock ur den finländska konstens guldålders samlade oeuvre:

Albert Edelfelt (1854-1905) hade framgångar på Salongen i Paris, och erhöll 1880 medalj för målningen "Ett barns likfärd" (1879).

Helene Schjerfbeck, "Konvalescenten", 1888, Finlands Nationalgalleri / Konstmuseet Ateneum. Foto: Finlands Nationalgalleri / Hannu Aaltonen

Albert Edelfelt, "Lekande pojkar på stranden", 1884. Folklivsskildring från den nyländska skärgården.

Albert Edelfelt, "Kvinnor utanför Ruokolaks kyrka", 1887. 

En av Akseli Gallen-Kallelas realistiska målningar: "Gammal kvinna med katt", 1885.

"Mor" av Elin Danielson-Gambogi. Olja på duk 1893. 

Fanny Churberg, "I skogen", 1878. Fanny Churbergs landskap och skogsinteriörer vittnar om ett kraftigt, dramatiskt temperament med utpräglad känsla för koloristiska verkningar, och hon gjorde genom sina originella och färgkraftiga landskapsmålningar en betydelsefull insats inom finländskt måleri.

Helene Schjerfbeck (1862-1946) "Sårad soldat", 1880

Hugo Simberg, "Den sårade ängeln", 1903.  2006 utsåg Finland den till sin nationalmålning.  Den är 127 × 154 cm och föreställer två pojkar i mörka kläder, som bär en bår med en ängel med bandage över ögonen och nedblodad vinge. I handen har hon en bukett med snödroppar, som symboliserar återfunnen hälsa och återfödsel. Pojken till höger ser direkt på betraktaren.