Det är en ovärderlig sak att vara förmögen att se så ljust som möjligt på det mesta. Att i grunden vara positiv, engagerad och konstruktiv – det är nog aldrig fel. Att söka lösningar är till sin natur en fråga om att överkomma det som är – problemen vi har och möter är endast problem så länge man är fast i dem. Det ljusa sinnet visar vägen, om inte annat för att det hindrar oss från att stanna av, resignera, tystna. Med detta sagt vill jag lyfta fram någonting mer svårsmält, och som åtminstone skenbart motsäger värdet i att alltid vara positiv. Ljuset är en realitet, rent av livets förutsättning, men även mörkret kräver någonting av oss. Vår tro och goda vilja kan som det heter förflytta berg, men även misstro, skepticism, en illusionslöshet för att inte säga krasshet har sin plats. Inte alla berg låter sig rubbas. Inte alla övergrepp kan hindras eller allt motstånd upplösas, inte all fiendskap och illvilja blidkas. Jag talar inte här om ondskan i en mer biblisk mening – den som är lika brutal som banal, verklig som oförklarlig. Jag talar om någonting annat, mer mänskligt och kanske just därför lika förödande.