När Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch nyligen använde sig av ordet ”oikofobi” i ett offentligt sammanhang ledde det till kritiska kommentarer. Somliga såg sig till och med manade att skriva artiklar om det. Vad man försökte reda ut var inte primärt om ordet beskrev en faktisk verklighet, utan vem som tidigare hade använt ordet. Andra liknande ord, som ”homofobi” och ”islamofobi” har ganska obehindrat letat sig in i svenska språket, utan någon egentlig debatt om varifrån de kom. Rätt personer hade använt dem tidigare, tydligen.
Språket har många märkliga sidor som det sällan pratas om utanför akademiska kretsar. En av dem är hur vi hanterar sådant som är känsligt. Språket är nämligen fullt av små undvikande beteenden, till och med när det gäller triviala saker. Känn på skillnaden i att säga ”Vill du ha mer mat?” eller ”Du ville inte ha mer mat?”. Eller varför säger man ”Vad fin du var i håret” när man menar ”Vad fin du är i håret?”. Självklart blir strategierna mer avancerade när det gäller saker som kan leda till allvarligare konsekvenser.
