En kollega skulle för många år sedan besöka en trestjärnig restaurang i Paris. Eftersom han ville visa tillbörlig respekt begav han sig till NK:s herrekiperingsavdelning och grabbade tag i en svart, exklusiv kostym. ”Ska det vara så ska det vara”, som han morskt förkunnade för försäljaren. På Arlanda lämnade han in kostymen i specialincheckningen. Väl framme på Charles de Gaulle (som nästan bara utbölingar kallar flygplatsen, medan ortsbor, särskilt den äldre generationen, säger Roissy efter orten i närheten) hastade han mot bagageutlämningen, eftersom det var kort om tid innan hans inbokade tid på gourmettemplet. Men hans kostym gick inte att finna, hur frenetiskt han än viftade med sitt kvitto från Arlanda och hur många gånger han än, på sin knapphändiga skolfranska med ett indignerat tonfall, utbrast ”mon dieu” (samtidigt som han himlade teatraliskt med ögonen). Väl framme på restaurangen gick han slokörad in genom entrén och försökte efter bästa förmåga få hovmästaren att förstå att hans uppenbarelse i lite väl ingångna jeans inte alls berodde på respektlöshet.
Hovmästaren knäppte distinkt med fingrarna, notifierade en framrusande servitör, och inom kort bars en kostym fram. Denna luktade malmedel och var så stor att om kollegan som ung inte hade gått i simskola hade han troligtvis drunknat i den. Men vad göra? Det rådde ju strikt kavajtvång på restaurangen. Väl till bords var kollegan tvungen att kavla upp ärmarna för att kunna greppa de tunga silverbesticken. ”Ska det vara så ska det vara”, ja, de orden fick han verkligen äta upp på Michelinkrogen. När han några år senare efter en intervju, som av en händelse ägde rum under modeveckan i Milano, blev han hembjuden på middag till en världsberömd, ytterst stilmedveten, celebritet, höll han krampaktigt fast i sin kostym under hela flygningen, som om hans liv hängde på det.