Kontroverserna kring könstillhörighetslagen har orsakat huvudvärk för statsministern på sistone. Det finns en undran om vad som verkligen står bakom Kristerssons linje.
Kritiken som riktats mot Ulf Kristersson grundar sig främst i att han valt att driva igenom förslaget i strid med majoritetsviljan både inom det egna partiet och bland väljarna. Sannolikt är utfallet i riksdagen redan avgjort när detta läses. Det är dock värt att kommentera de viktigare aspekterna bakom statsministerns ställningstagande – eller snarare som det verkar: avsaknad av ställningstagande.
Kristersson gjorde ett tafatt försök att lugna kritikerna genom att kommentera att han gärna hade sett att gränsen för att ändra juridiskt kön fortsätter att vara 18 år i stället för 16, som i förslaget. En relevant följdfråga blir då varför statsministern valt att forcera igenom Socialdemokraternas lagförslag som han uppenbarligen har personliga betänkligheter om. Utöver att lagförslaget kläs i förtroendeingivande ord som ”modern” och ”balanserad”, försvaras lagen i regel med att den potentiellt kan minimera lidandet för personer som genomlever en identitetskris rörande sin könstillhörighet.
