Del 27.  (Del 1 i serien här)

I väst finns det nu en rörelse där människor som är influerade av tanken på absolut egalitarism kräver ”social rättvisa”, vilket kan innehålla allt från krav på lika lön för lika arbete och lagstadgad minimilön till olika typer av positiv särbehandling. Bakom dessa krav finns en vilja till lika utfall, som utnyttjas av kommunismen.

Ur det kommunistiska perspektivet spelar det ingen roll om de utsatta grupper folk kämpar för blir jämlika eller ens får en bättre social ställning. De är bara ett medel för att väcka missnöje och avsky.

Om kommunisterna får det de kräver kommer de bara att kräva ännu mer. Om de inte får det de kräver arbetar de för att stärka människors uppfattningar om att jämlikhet är rätt. På detta bygger man en plattform för att påverka den allmänna opinionen. Eftersom kommunism väcker missnöje och avsky på så många områden och genom så många metoder, leder det till kaos i samhället om det får spridas obehindrat. Kommunisterna kommer alltid att kunna hitta utsatta grupper och kräva ekonomisk rättvisa för dem, och sedan bara fortsätta mot den absoluta jämlikheten.

Dessutom är det så att dessa politiska krav, om de omsätts i verkligheten, faktiskt ofta leder till motsatsen till det önskade resultatet. Ett exempel är frågan om lagstadgad minimilön. På ytan är målet att skydda arbetares rättigheter, men effekten är att många företag slutar anställa, eftersom det inte är lönsamt. Som ett resultat av detta förlorar folk i stället sina jobb. Om man eliminerar låglönejobb förlorar man en modell för unga människor att lära sig färdigheter medan de arbetar sig upp mot mer välbetalda jobb. Den här tanken på att alla ska behandlas likadant strider mot ekonomisk teori och leder till omfattande statlig intervention i ekonomin.

Dessutom är det så att dessa politiska krav, om de omsätts i verkligheten, faktiskt ofta leder till motsatsen till det önskade resultatet. 

Somliga använder frågan om ”lika lön för lika arbete” för att driva fram en social revolution mot rasism och sexism. De citerar statistik och hävdar att exempelvis svarta män i USA får mindre i genomsnittslön än vita män, att kvinnor får mindre än män, och så vidare, och att dessa skillnader är resultatet av rasism och sexism. Men den här sortens breda jämförelser är missvisande.

När man jämför ”äpplen med äpplen” framträder en annan bild. Exempelvis har forskare funnit att amerikanska svarta familjer där både man och hustru har högskoleexamen eller högre faktiskt har högre inkomster än motsvarande vita familjer. Dessa hushåll är dock mindre vanliga bland svarta än bland vita, vilket bidrar till de totala inkomstskillnaderna.

Hur kommunismen utnyttjar fackföreningar för att underminera fria samhällen

Det är välkänt att tillverkningssektorn i många västländer har förlorat många arbetstillfällen. Men vad många inte inser är att en av de största bovarna i det dramat är fackföreningarna. Facken ska ju hjälpa arbetarklassen att få det bättre, men de åstadkommer alltså det motsatta. Det här blir tydligt om man undersöker fackens historia, och hur deras syfte förändrats.

Facken bildades från början av människor från arbetarklassen med låg eller ingen kompetens, för att de gemensamt skulle kunna förhandla med företagsledningen. Fackföreningar har spelat en roll i att medla och lösa konflikter mellan arbetare och kapitalister. Men kommunistiska element fick överhanden i fackföreningarna och gjorde dem till ett redskap för att främja kommuniströrelsen och dess politik.

Friedrich Engels skrev följande i frågan: ”Fackföreningarna gjorde därför klokt i att ta hänsyn till två saker. För det första, att den tid snabbt närmar sig, då arbetarklassen här i landet med en stämma, som inte kommer att kunna missförstås, kommer att kräva sin fulla andel av representationen i parlamentet. För det andra, att den tid lika snabbt nalkas, då arbetarklassen kommer att begripa, att kampen för höga löner och kort arbetstid och fackföreningarnas hela verksamhet i sin nuvarande form inte är självändamål utan medel, ett högst nödvändigt och verksamt medel, men dock blott ett av skilda medel till förverkligandet av ett högre mål: avskaffandet av lönesystemets överhuvud.”

Lenin menade att bildandet och legaliseringen av fackföreningar var ett viktigt steg för arbetarklassen att ta makten över den demokratiska omvandlingen från kapitalistklassen. Samtidigt menade han att fackföreningar skulle vara en av kommunistpartiets grundpelare, och en huvudkraft i klasskampen. I ett tal sade Lenin att fackföreningar skulle vara ”en skola i kommunism” och en länk mellan kommunistpartiet och massorna. Fackföreningens dagliga arbete var att övertyga massorna och föra dem mot övergången från kapitalism till kommunism. ”Fackföreningarna är en ’reservoar’ av statsmakt.”

Under andra hälften av 1800-talet använde kommunister och vänsterkrafter facken för att uppvigla till storstrejker, ställa hårda krav på kapitalet och även för att ta till våld för att förstöra maskiner och fabriker. I oktober 1905 deltog mer än 1,7 miljoner arbetare i Ryssland i en landsomfattande politisk strejk, vilken paralyserade landets ekonomi. Under den här tiden formades Centrala arbetargruppen, som var en särskilt aggressiv fackorganisation, och en viktig föregångare till Petrogradsovjeten, ett ”råd” av arbetare och soldater som spelade en central roll i den ryska revolutionen.

Fackföreningar i väst och i utvecklade länder har också utsatts för omfattande infiltration och utnyttjats av kommunistiska element. Arbetarna och kapitalisterna är fortfarande i symbios, men kommunisterna försöker ständigt provocera, och att utvidga och intensifiera konflikten mellan dem. En av de viktigaste verktygen för detta är fackföreningarna. Facken används för att trappa upp förhandlingarna mellan ledning och arbetare. De rationaliserar och intensifierar den här konfrontativa sidan av förhållandet och använder det för att legitimera sin egen existens. Utifrån det kan facken underblåsa arbetarnas missnöje, skylla alla problem på kapitalisterna och provocera fram konflikt. Det här har varit ett av fackens huvudsakliga sätt att överleva.

På ytan kämpar fackföreningarna för arbetarnas intressen, men i själva verket underminerar de företagens konkurrenskraft. Det finns två skäl till detta.

För det första: Under förevändningen att man skyddar arbetares rättigheter och intressen gör facken det svårt för företagen att säga upp anställda som inte gör ett bra jobb. Det här kan leda till en lathetskultur, som inte bara är orättvis mot dem som arbetar hårt, utan också gör dem mindre proaktiva. Den viktigaste faktorn i ett företags tillväxt är arbetarna, men om de som inte gör ett bra jobb är skyddade av facket förlorar företaget i konkurrenskraft. Företag som inte kan möta fackens krav blir därefter deras måltavlor, med strejker och protester, som ytterligare förhindrar verksamheten.

För det andra: Under förevändningen att man ska beskydda arbetarnas välfärd (pensioner, sjukförsäkring och liknande) driver facken ständigt upp företagets kostnader. Det här betyder att företaget har mindre pengar att lägga på utveckling och forskning, vilket också gör det mindre konkurrenskraftigt. Det betyder också att man måste höja priserna på produkterna, vilket är negativt för konsumenterna. Studier har visat att det här är anledningen till att företag utan fackföreningar, som biltillverkarna Honda och Toyota, kunde producera bilar av hög kvalitet till lägre kostnader, vilket innebar att amerikanska biltillverkare med fackföreningar i Detroit blev mindre konkurrenskraftiga.

 På ytan kämpar fackföreningarna för arbetarnas intressen, men i själva verket underminerar de företagens konkurrenskraft. 

Edwin Feulner, grundaren av tankesmedjan Heritage Foundation sade så här om fackföreningarna: ”De är som en kvarnsten runt halsen på företagen, vilket gör dem mindre flexibla och mindre kapabla att reagera klokt på en föränderlig marknads krav.”

Förlusten av arbetstillfällen i den amerikanska tillverkningsindustrin är nu allmänt känd, men många människor vet inte att facken varit en drivande faktor i detta. Arbetstillfällen inom fackanslutna tillverkningsföretag föll med 75 procent mellan 1977 och 2008, medan de icke fackanslutna företagens arbetstillfällen ökade med 6 procent under samma tid, enligt Heritage Foundation.

Situationen utanför tillverkningsindustrin är liknande, exempelvis byggbranschen. ”Till skillnad från tillverkningsindustrin har byggbranschen växt avsevärt sedan slutet på 70-talet. Men sammantaget har den tillväxten skett enbart bland de icke fackanslutna företagen, där antalet arbetstillfällen växt med 159 procent sedan 1977.”

Dessutom är fackföreningar verktyg som används av kommunistiska element för att främja egalitarism i företagsvärlden. Heritage Foundation noterar att facken kräver att företagen sätter löner i enlighet med hur länge de anställda arbetat på företaget, vilket liknar hur man gjort i socialistländer, utan att ta hänsyn till de anställdas bidrag till företaget eller deras prestation. ”Det här leder, som man kan vänta sig, till att de mer produktivas löner hålls nere och de mindre kompetentas höjs.”

Tanken bakom detta är densamma som inom kommunismens absoluta egalitarism, vilket i praktiken kan ses som att man omfördelar välståndet bland de anställda i företaget. Störningen av företagens interna beslutsprocess och monopoliseringen av arbetsmarknaden är något som nöter ner den fria marknaden.

Fackföreningar som är infiltrerade av kommunister och styrs av den progressiva rörelsens idéer har ofta blivit verktyg för att bekämpa den fria marknaden snarare än att ta vara på arbetarnas legitima intressen. Korruption och särintressen präglar ofta fackföreningarnas ledningar. Deras kamp mot förmenta orättvisor på arbetsplatsen skapar en enorm börda för samhället och näringslivet. De har blivit ett hinder för reformer och försök att förbättra effektiviteten inom tillverkning, tjänstesektorn och utbildning, såväl som inom statsapparaten. Fackföreningarna har på det här viset blivit en kil som kommunismen slagit in för att söndra samhället.

(Läs mer: Del 28)

Detta är ett bearbetat utdrag från den kinesiska boken Hur kommunismens spöke styr världen, skriven av ett redaktionellt team på den kinesiska utgåvan av Epoch Times.