Konstmusik kan nå människor på djupet och överbygga kulturella skillnader, säger den amerikanska dirigenten Tim Ribchester, som bor i Berlin.

Tim Ribchester har dirigerat koraler och symfonier internationellt, men dirigerar numera främst operor, bland annat för New York Lyric Opera Theater, North Carolina Opera och Music Academy International i Italien.

Det är tydligt att opera och konstmusik inte begränsas av geografi, säger han. Språk har kulturella begränsningar, men musiken överbygger dem.

– Du kan se samma produktion i Philadelphia och sedan i Berlin, och sedan i Japan, eftersom musikens språk är universellt, säger han.

En del konstmusik har i själva verket utvecklats tack vare att kompositörerna överbyggde kulturella skillnader. De flyttade ofta mellan länder, sög upp en nations distinkta klang och förde den vidare.

Ett exempel är den tyska kompositören Georg Frideric Händel (1685-1759). På Händels tid var det stora musikaliska skillnader mellan olika europeiska länder, bland annat i sångstil och hur man spelade på stråkinstrument, förklarar Ribchester.

Händel växte upp med den tyska musikens grunder, i vilken man betonade kompositionens solida struktur och dess intrikata kontrapunkt. Det hängde troligen ihop med den tidens lutherska perspektiv. Ribchester kallar kontrapunkt för ”den demokratiska kombinationen av simultana röster”, med tanke på att alla stämmor är lika viktiga. Genom särskilda regler eftersträvade man istället en övergripande harmoni. Även om det här nätverket av röster är komplext så var tysk musik relativt blygsam i skala och ton.

Händel hänfördes av italiensk musik, och reste till Italien för att lära sig mer. Italiens sångstilar och stråkar var mer ornamenterade och teatraliska än de tyska, och framfördes mer virtuost. Under sin vistelse i Italien absorberade Händel dessa italienska stilar och blandade dem med sin tyska grund.

Så småningom for han till England och introducerade sin italienska operastil där.

Flera år senare införlivade Händel brittiska musiktraditioner, såsom stora körer och Henry Purcells nyanserade användning av det engelska språket. Han absorberade alla dessa influenser, vilket kulminerade i hans oratorier, som ”Messias”.

Ribchester anser att Händels karriär visar på hur musiker kan anpassa sig till lokala traditioner och förväntningar, och samtidigt överbygga dem genom att föra med sig något från en kontext till en annan.

Utan att jämföra sig själv med Händel känner sig Ribchester också formad av, och har bidragit till, den kulturella syntes som konstmusiken förkroppsligar. Som dirigent har han tagit med sig influenser från sin brittiska uppfostran i USA, och betonar en samverkande känslighet i tolkningen av barockmusik.

Tangostudier på Academia Nacional del Tango i Buenos Aires har influerat Ribchester att hålla en stadig "dansgroove”, oavsett styckets komplexitet, när kompositörerna införlivat dansformer från sin respektive tid. Och till Europa har han tagit med sig amerikansk sångövning, med dess ”detaljerade musikaliska, fysiska och lingvistiska förberedelser”, vilket ger honom självförtroende och känslomässig frihet i ljudet.

I alla länder där han sätter ned sin fot – hans arbete och studier har tagit honom till Argentina, England, Italien, Spanien, Tyskland, Rumänien, Turkiet, Bulgarien och Frankrike – har Ribchester införlivat aspekter av de lokala förhållningssätten med sin varande förståelse, för att skapa något nytt.

Nå under ytan

Liksom konstmusiken kan nå bortom gränser och vidgas genom att suga upp influenser från olika platser, kan den också nå oss på ett djupare plan.

När musiker blir samspelta genom andning, vibrationer och emotioner, allt på en intuitiv nivå, kan denna synkronisering utvidgas till publiken, säger Ribchester.

Dirigentens jobb är då mer än att hålla reda på tiden. Tidsaspekten är det första steget när ny musik introduceras, för att musikerna ska bli bekanta med den, utforska dess komplextet och lösa problem. Han kallar detta för den akademiska delen av sitt jobb.

Men sedan kommer känslor, idéer och att bli samspelta. Den grundläggande delen av upplevelsen, som han kallar det, gör dirigenten till en ledare för ”kollaborativ energi” eller ”grundläggande empati”:

– För att matcha stråkens slag med en sångares andning, och hastigheten hos handens vibrato med röstens, att lägga in en stödjande bas eller uppmuntran från ett slagverk för en kollega som spelar en melodi – denna [del av dirigentens roll] är essensen av mänsklig empati, säger han.

Empatin dirigenten visar dem han arbetar med är väsentlig för att uppnå denna grundläggande samverkan, eftersom den skapar tillit.

– Tillit berör något grundläggande inom oss, eftersom tillit och hur vi personligen relaterar till en social kod, är en sådan fundamental aspekt av människors samliv. Att spela Beethovens femte symfoni, hur klichéartat det än kan låta, kräver en enorm empati och tillit från varje orkestermedlem – något utöver det vanliga, faktiskt – eftersom den grundläggande musikaliska idén passerar mellan musikerna och snabbt utvecklas i hela orkestern.

– Jag anser att akustisk musik blir som bäst när den har något av denna kvalitét. När det skapas tillit, och den frihet som följer med att uttrycka sig själv i samarbete med andra.

Tillit mellan musikerna ger dem ett ohämmat energiflöde som sedan når ut till publiken. Tim Ribchester tycker det är viktig att energin når ut till publiken. Då kan även de bli en del av den inre upplevelsen och beröras på ett djupt plan.

Med dess förmåga att beröra människor på ett grundläggande plan och överbygga nationsgränser kan konstmusiken påverka både brett och djupt.