Gustaf Fröding (1860–1911) tillbringade en stor del av sitt liv på vårdhem och dårhus. Lika medveten om – och noga med – formen i sin diktning, lika frigjord var han ifråga om innehållet. I tider av puritanism och samhälleligt hyckleri blir det verkliga som sådant hotfullt. En diktsamling beslagtogs av myndigheterna och poeten ställdes inför rätta. Ibland lekfull, ibland ironisk – och med åren allt mer filosofisk – liknar hans dikter en brottning med detta att vara människa. Han är som en impressionist som inte vill stanna vid sina impressioner. En andlig visionär som vill se tingen själva tala. En dubbelhet i hans väsen – och en kluvenhet. Uttryck för sinnessjukdom? Eller ett litterärt grepp? Den härjade poeten utvecklar paradoxalt nog en livsfilosofi som han kallar världsharmonin. Så till den grad går han upp i tankar om altruism, om kärlek till allt levande och att vara ett med kosmos, att hans dikter upplöses. Hans psykes sönderfall tycks ha gått hand i hand med de språkliga experiment som senare gick under namnet modernism.

Fröding somnar in på morgonen den 8 februari 1911, och kortegen genom Stockholms gator lär ha följts av tvåhundratusen sörjande.