Gunnar Björling (1879–1960) föddes och dog i Helsingfors. Hans liv kan sammanfattas i ett antal punkter (socialist, men stred på de vitas sida i inbördeskriget, ogift på grund av sexuell läggning, levde i ett källarrum vid Brunnsparken, och så vidare), men framförallt var han en poet som inte liknar någon annan. Han tillhörde detta släkte skrivande människor som går sin egen väg och som når längre än de flesta i originalitet och djup – och som just därför är desto mer utsatta för eftervärldens litteraturvetande litteraturvetare. Poeten ska kategoriseras, klassificeras, placeras in ideologiskt, psykologiskt, sociologiskt, filosofiskt och litteraturteoretiskt. I artiklar, böcker och avhandlingar kan den arme poeten läsa vad han egentligen ägnat sitt liv åt. ”Mystik och dadaistiska rebus”. ”Drömmar om ren poesi”. ”Språkliga innovationer”. Ja, han är rent av ”den radikalaste modernisten i den svenskspråkiga poesin” som sökte självaste ”tystnaden i orden”. ”Björling förnyade idyllen genom att spränga den”, deklamerar en akademiledamot. En litteraturkritiker är inne på samma spår – poeten ”spränger ordatomerna”. Gunnar Björling sprängde givetvis ingenting. Han lät orden ljuda, mening lysa, det verkliga tala – viskande, förtroligt, med sin alldeles unika röst.

Einar Askestad
Kontakta skribenten: [email protected]