Dalmåleriet hade sin konstnärliga höjdpunkt i slutet av 1700-talet och ett århundrade framåt. Hanna Rasmunds berättar om en särling som lyckades bevara traditionen samtidigt som han införlivade nya stildrag. Hans Prins (1908–1999) – en modern konstnär som aldrig förlorade sig i konstnärliga moden.

I en brinnande vagn på virvlande blå moln far Elias upp till himlen. De smäckra hästarna väjer undan för en jättelik kurbits som svävar över marken, och man skymtar hur den mindre kurbitsen som sträcker sig över hustaken vajar till i vinddraget. Profeten tycks ha varit på besök i Leksand, då vi ser den karaktäristiska siluetten av kyrkan med lökkupolen. Motivet med himlafärden är hämtat ur Gamla testamentet och här utfört i klassiskt genremåleri såsom är brukligt inom dalmåleriet. Scenen ramas in av en blomsterbård och ett bibelcitat, marken smyckas med stämpelmåleri och koncentriska träd. Allt detta är typiskt för det traditionella allmogemåleriet som blomstrade under en hundraårsperiod i trakterna kring Rättvik och Leksand för runt 200 år sedan, men till skillnad från målningarna från den tiden ser vi i bilden här intill ett rumsligt djup – vi rör oss i ett landskap med både för- och bakgrund, och färgerna har en större nyansrikedom. Konstnären som för genremåleriet bort från tvådimensionaliteten heter Hans Prins och var verksam under större delen av 1900-talet. Han levde och verkade som en sann dalmålare – kanske kan man till och med lite tillspetsat hävda att han var den siste i sitt slag.