I anslutning till regeringens nyligen annonserade storsatsning på havsbaserad vindkraft kunde man se rubriker som denna: ”Växande lokala motståndet mot vindkraft – regeringens största huvudvärk”. Lösningen verkar bli tvehövdad: att ta bort möjligheten för lokalt motstånd och flytta en stor del av utbyggnaden utom syn- och hörhåll. Det skriver professor emeritus Per Fahlén

Det lokala motståndet har i årtionden varit kompakt i den landsbygd som drabbas av exploatering. Människor upptäcker snart att de blivit grundlurade av politiker, myndigheter och media; de läser in sig på sakfrågorna och kan snart betydligt mer än de som driver exploateringen. Det framhävs i media som ett problem att tillståndshanteringen är dyr och tar tid för exploatörerna. Men tiotusentals människor som kämpar för sin livsmiljö får lägga många år av sina liv och miljardbelopp i oavlönat arbete för att värna sin rätt. Med en vindindustri som granne riskerar de att få både sin hälsa och sin ekonomi fördärvad. Forskning visar att vindkraft minskar värdet på fastigheter inom 8–10 km från en vindindustri och de kan rentav bli osäljbara.

Människor som drabbas får ingen rättshjälp och de har små möjligheter att hävda sig mot kombinationen av internationellt vindkraftskapital, politiker och myndigheter. Tillståndsprocessen är anpassad för vindkraften, den strider mot svensk lagstiftning och domstolarna tar ofta beslut baserade på politiska hänsyn, vilket strider mot grundlagen. Det har mig veterligt aldrig hänt att en domstol avslagit en ansökan av hänsyn till människors livsmiljö. Enskilda personer är i det närmaste rättslösa i vindkraftsfrågor och det enda skydd man haft är det kommunala vetot. Men allt fler kommuner känner av medborgarnas protester och säger nej. En lösning för rikspolitiken och vindindustrin är då att begränsa det kommunala vetot.

Det är smått obegripligt att svenska politiker håller på att rasera ett av världens bästa elsystem utan någon konsekvensutredning.

Planerna för vindkraftsutbyggnad har växt till sådana proportioner att industrierna knappast ryms till lands. Vid havsförläggning kommer färre människor att drabbas direkt och verkens kapacitetsfaktor ökar, men det hjälper inte att gömma industrierna. De negativa konsekvenserna för miljön, elsystemet och samhällsekonomin kvarstår. Till lands har det byggts industriell vindkraft i decennier utan att viktiga miljökonsekvenser utretts enligt miljöbalkens krav. Nu ska motsvarande ske till havs. Det är smått ironiskt att samtidigt som planerna på att ödelägga havsmiljön lanseras presenterar lantbruksuniversitet och Naturvårdsverket ett stort projekt om kartläggning av hur buller påverkar den marina miljön. Ett antal tänkbara störkällor nämns men den största, havsbaserad vindkraft, nämns inte. 

Genom storskaliga subventioner av anslutningarna till nätet avser politikerna att gömma en del av kostnaderna för havsbaserad vindkraft genom att vindkraften slipper betala nätanslutningar för många hundra miljarder. Men istället för kablar skulle man kunna bygga 10–20 reaktorer av storleken Ringhals 1 för samma kostnad. Vindkraftsubventionerna kastas bokstavligen i sjön. Sydkorea har byggt 24 reaktorer på en mediantid av 4,8 år till en kostnad av 20 Mkr/MW. Enligt professor Hughes, University of Edinburgh, är medelkostnaden för havsbaserad vindkraft i EU 50 Mkr/ MW, således avsevärt högre än kostnaden för sydkoreansk kärnkraft. Professor Hughes konstaterar också att kostnaderna, framförallt driftkostnaderna, ökar för de nya verken; de minskar inte som påstås i media. Hans genomgång av ett tusental vindkraftverk visar att medellivslängden för havsbaserad vindkraft bara är 12 år, således mycket kortare än de använda kalkyltiderna 20–30 år. Dessutom minskar kapacitetsfaktorn avsevärt genom slitage. Exempelvis stängde Vattenfall sin anläggning vid Yttre Stengrund efter tio år med låg kapacitetsfaktor och hög driftkostnad.

Återkommande påståenden om att kärnkraft är för dyr och tar för lång tid att bygga blir inte sanna för att de upprepas. Exempelvis beräknas det enorma vindkraftsprojektet i Markbygden att pågå 2008–2024, 16 år. Det ska byggas 1 100 vindkraftverk som täcker en yta av 450 km2 med en total effekt av upp till 4 000 MW och beräknas kosta 51 miljarder kronor. I Förenade Arabemiraten bygger Sydkorea fyra reaktorer med en sammanlagd effekt av 4 840 MW 2012–2022, tio år, till en kostnad av 240 miljarder kronor. Kostnaden är betydligt högre än när Sydkorea bygger på hemmaplan eftersom man inte kan använda sin standardlösning på grund av extrema väderförhållanden. Men till en kostnad som är cirka fyra gånger högre per MW kommer reaktorerna att leverera cirka tolv gånger så många kWh och kärnkraftens byggtid blir minst sex år kortare.

Energiminister Farmanbars tankar om havsbaserad vindkraft och vätgas är bara fromma förhoppningar. Medelkostnaden i relation till installerad effekt är för havsbaserad vindkraft nästan lika hög som kostnaden för det kanske dyraste kärnkraftverk som byggts. Med hänsyn till reaktorernas livslängd och kapacitetsfaktor blir kostnaden per kWh mångfalt högre för vindkraften. Professor Hughes har även sammanställt resultaten för brittisk vindkraft 2020. Nettovärdet var 0,16 kr/kWh medan kostnaden var 1,92 kr/kWh för havsbaserad vindkraft. Vätgaslagrad vindkraftsel är oerhört dyr. Verkningsgraden el-vätgas-el blir mindre än 0,5 och kostnaden därmed cirka 4 kr/kWh plus kostnaderna för vätgasanläggningen och det kraftverk som använder vätgasen.

Men måste vi inte ställa om energisystemet? Det hävdas återkommande att klimatet kräver en omställning. Men det är inte klimatet utan politiker utan sakkunskap som kräver detta. Klimatet har blivit ett svepskäl och det är i första hand motståndet mot kärnkraft som driver kravet. Varför ska vi annars ställa om till något som är mycket sämre än det system vi haft? I förhållande till kärnkraft leder satsningen på vindkraft till mångfalt ökade koldioxidutsläpp, tiofalt ökad användning av icke-förnybara resurser, tiofalt försämrad hållbarhet för elsystemet, ett mer komplicerat och funktionellt mycket sämre elsystem, kraftigt höjda elkostnader (två till tio gånger beroende på hur behovet av balanskraft löses), risk för utslagning av vattenkraft om inte förutsättningarna ändras samt ödelagd livsmiljö för människor, fåglar och djur i stora områden på landsbygden. Vad är poängen?

Det är smått obegripligt att svenska politiker håller på att rasera ett av världens bästa elsystem utan någon konsekvensutredning. Det finns inga planer på hur elförsörjningen ska lösas, bara förhoppningar och önsketänkande. Om ett genuint intresse för att få bästa möjliga elförsörjning funnits borde man ha utrett de framtida behoven av energi och effekt, hur de varierar i tid och rum och vilka primära funktionskrav som ska ställas (spänning, frekvens, övertonshalt, leveranssäkerhet med mera). Kompletterande sekundära funktionskrav, till exempel miljökrav, ska specificeras i kvantifierbara termer och inte med luddiga och odefinierade begrepp som förnybart, hållbart, klimatsmart etcetera. De är oanvändbara och bara ägnade att vilseleda och konsumentverket tillåter inte deras användning vid marknadsföring av el. I analysen måste ingå att undersöka hur användningen kan effektiviseras innan tillförseln dimensioneras. Den delen har stor potential men verkar näst intill bortglömd i dagens debatt. I stället har politikerna bestämt att det ska byggas vindkraft innan man gett något sakligt argument varför och man är på väg att lägga tusentals miljarder på att ineffektivisera tillförseln. Vårt tidigare system var anpassat till att svara mot behoven av el. Nu ska hela samhället anpassas för att svara mot förutsättningarna för ett enskilt produktionsslag.

Per Fahlén - Professor emeritus, energi & miljö, CTH