Detta är en opinionstext. Åsikterna är skribentens egna.
Att inte sätta en fast gräns för hur länge en statsminister kan inneha sitt ämbete skulle kunna medföra vissa risker associerade med innehavet av denna kritiska roll. Maktmissbruk, korruption och en utveckling åt mindre frihet och demokrati är exempel på problem som skulle kunna förebyggas med en tidsbestämd spärr. Det anser författaren Eric Axner-Norrman.
Vill vi ens tänka tanken att ha samma statsminister i över två decennier? Vi borde i Sverige införa ett maximum på två mandatperioder för en och samma statsminister.
Denna spärr fungerar bra i många andra länder och är till och med en princip i flera demokratier, samt ett sätt att åtminstone vart åttonde år få en nypa frisk luft, även om politiken förblir densamma.
En gräns för hur många mandatperioder en stats- eller premiärminister, alternativt en president, får sitta är inte bara en garanti för att makten inte på ett slentrianmässigt vis ska kunna utövas av en liten lycklig klick eller att demokratin inte helt ska stagnera om samma realistiskt valbara kandidater ständigt ställer upp. Det är även ett sätt att få fram nya, unga och hungriga förmågor som inte själva behöver bli gamla och trötta innan de kan efterträda de ännu äldre och tröttare.
Det är också en rättslig garanti för att ingen enskild person ska kunna utöva odemokratisk makt med hjälp av till exempel systematiskt valfusk, kombinerat med vårt styrelseskick där en statsminister får sitta hur länge personen i fråga vill så länge denne blir vald. Det skulle vara naivt att tro att något sådant inte skulle kunna ske i Sverige.
Ett möjligt motargument mot en sådan spärr är att det kan rucka på stabiliteten och omintetgöra framskridet arbete. Alltså, precis samma sak som kan hända om en annan kandidat, i vårt fall en partiledare, vinner valet. Samma parti kan ju vinna hur många gånger som helst, det måste bara byta ut partiledare med visst mellanrum, vilket såklart redan sker och inom vissa partier relativt ofta. Åtta år som statsminister borde, med tanke på ämbetets stora magnitud och arbetsbörda, vara mer än tillräckligt för den statsminister som gör sitt yttersta i sitt arbete.
Det är ett privilegium av stora mått att inneha ämbetet som statsminister.
Det kan nämnas att USA:s 11:e president James K. Polk, samt den 19:e, Rutherford B. Hayes, båda tillkännagav redan under upptakten till respektive val att de endast tänkte sitta en mandatperiod som president, vilket var ett löfte de båda höll. En annan president, den 15:e i ordningen, James Buchanan, ansåg till och med att en president endast bör sitta en mandatperiod.
Detta är måhända att ta det lite väl långt, men säg vilken partiledare eller kandidat som i dagens värld skulle visa sådan tilltro till såväl andra kandidater som till det demokratiska systemet, samt känna den för professionella politiker så ytterst ovanliga känslan osjälviskhet? Ett tak på maximalt två mandatperioder för en enskild statsminister skulle nog kunna lära riksdagspolitikerna både det ena och det andra.
Det är ett privilegium av stora mått att inneha ämbetet som statsminister. Så stort att det borde finnas en gräns för hur många år man kan vara innehavare av ämbetet som landets högsta höns. Det finns andra som också vill och borde få chansen att kackla högst och mest.
Eric Axner-Norrman - Författare och frilansjournalist
