Vad får man egentligen ut av att sitta ensam i skogen på en stubbe? Är dessa olika kurser i stubbsittning och skogsbad bara sätt att tjäna pengar på stressade människor eller kan vi lära oss något av dem?
Jag har blivit inbjuden till en åtta veckor lång kurs i stubbsittning. Även om jag denna gång valde att inte delta så väckte idén en hel del tankar.
Jag kan av naturliga skäl inte redogöra något djupare för kursens innehåll men grundtanken verkar vara som följer: Minst tre gånger i veckan går du ut i naturen och sätter dig på en valfri plats, det behöver inte vara en stubbe även om namnet antyder detta. Här sitter du i minst tio minuter.
Idén låter både simpel, fånig och genial på samma gång. I grunden verkar det handla om att öva på att göra ingenting. Att avsätta tid till att umgås med sig själv och naturen.
Det är olikt kafferasten på jobbet, slösurfandet på telefonen, joggingturen eller promenaden på så vis att man skapar en stund där inga andra stimuli än de av naturen skapade finns. Man sitter still på en plats, en bestämd tidsperiod, och enbart iakttar. Det handlar inte om att fundera över dagen, inte om att älta sin barndom eller komma fram till vad man ska äta till kvällsmat. Fokus ligger på att lämna allt det vardagliga bakom sig och inte komma fram till någonting.
Det är lite som en avsiktslös bön för sinnesro. Men bönen är inte riktad, den bara är. Den har inget syfte och den vill ingenting. Här finns bara en tilltro till att det tysta umgänget med naturen är bra, att det kommer att ge någonting tillbaka om man inte kräver något.
Kanske är det just detta vi behöver för att komma till ro med oss själva och våra liv. Att öva på att inte försöka lösa saker, inte försöka utnyttja tiden på bästa sätt. Om man vill finna vad som är viktigt i livet kanske bästa sättet är att skapa tid för att inte söka efter det.
Det sägs att det tar tre månader att skapa en ny vana, så åtta veckor är kanske lite i underkant. Mycket i livet handlar om just detta, att skapa vanor. Alla små saker vi gör i vardagen skapar vanor och dessa vanor är en stor del av våra liv. Det är lätt att se och förstå de fysiska val vi gör, men kan varasvårare att förstå de mentala. Varje morgon mediterar jag en stund, cyklar till jobbet och dricker mitt morgonkaffe.
När jag ser tillbaka på mitt liv har dessa vanor skapats under en lång tid och blivit en naturlig del av hur jag lever mitt liv.
Det är samma sak med våra tankar. De skapas under lång tid genom att vi varje dag, medvetet eller omedvetet, ger kraft åt olika typer av tankar. Det kan vara glädjefulla tankar, irritation, ånger eller något annat. Att tyst sitta på en stubbe syftar till att ge kraft åt tystnaden. Att gynna de tankar som inte har åsikter om saker, som inte tycker någon är bra eller dålig. Tankar som struntar i alla dagens misstag och som inte grubblar över allt elände i världen.
Vi människor är på många sätt mer komplicerade varelser än naturen och kanske är det just därför vi får ut så mycket av att umgås med den. Vi tror att världen och dess människor är väldigt komplicerade men kanske har vi missförstått oss själva. Kanske behöver våra egna tankar och känslor inte vara speciellt komplicerade. Kanske har vi helt enkelt inte övat tillräckligt mycket på att vara enkla.
Kontakta journalisten: [email protected]
