”Sluta meditera, börja skrika!” utbrister Mirja Lakso. Hon har en idé om att hälla blod på ett fyrtiotal kineser utanför SVT. Anledningen är att hon vill uppmana Sveriges Television att granska och uppmärksamma hur falungongutövare och andra samvetsfångar dödas för sina organ av den kinesiska regimen.

Mirja använder gärna så kallad performancekonst för att provocera och uttrycka sina åsikter. Hon är musiker, artist, låtskrivare, bloggare och konstnär, med ett brinnande intresse för samhällsämnen och hjärta för människor som far illa. I tio års tid har hon engagerat sig i räddningsaktioner för Nordkoreaner som velat fly kommunistdiktaturens strypgrepp.

Kan detta verkligen vara möjligt, det här med organstölderna ... Ingen verkar veta om det här.

– Mirja Lakso, musiker och bloggare

Mirja är skolad jazzmusiker och uppväxt i ett kulturellt hem. Hennes föräldrar har alltid varit väldigt stödjande i hennes utveckling och hennes artistiska uttryck. Barndomen präglades av kreativitet, musik och gemenskap med människor med olika bakgrunder som hennes pappa jobbat med, och som i perioder bodde tillsammans med familjen. Det kom att lägga grunden för hennes intresse för samhället, världen och andra kulturer.

Starkt berörd

Det var under sin första Kinaresa som Mirja via internet sökte på olika ämnen som hon visste var förbjudna där. Hon satt på ett hotell i Guangzhou, och fick använda ett VPN (virtuellt privat nätverk) för att kringgå internetblockaden och komma åt annars otillgängliga webbsidor. På Amnestys webbsida kunde hon läsa om olika fängslade aktivister.

Sex år senare, efter det att hon jobbat som showartist och låtskrivare i Sydkorea, bestämde hon sig för att besöka Kina en andra gång, innan hemresan tillbaka till Sverige. Via ett “couchsurfing”-nätverk fick hon kontakt med en ung kinesisk samhällsvetenskapstudent som bodde i Peking med sin familj. Han hade studerat i USA ett år, och Mirja tänkte att de förmodligen hade gemensamma intressen för politik och samhällsämnen.

Innan Mirja lämnade Seoul satte hon sig ner för att få klarhet i Kinas mest brinnande samhällsfrågor. I tre dagar sökte hon runt på webben, och det var då hon kom över rapporter och dokumentärfilmer som handlade om hur statliga militärsjukhus och fängelser samarbetar i industriell skala, för att ta levande falungongutövares organ – en lukrativ affär för de inblandade, då en människokropp med alla transplanterbara organ kan vara värd upp till fyra miljoner kronor.

– Jag tänkte: Kan detta verkligen vara möjligt, det här med organstölderna ... Ingen verkar veta om det här.

Efter att hon i dokumentärfilmerna hade hört både ögonvittnen och vittnesmål från personer som själva utfört tvångsoperationer var hon starkt berörd.

Samtal med en partitjänsteman

Väl i Peking, hos den unge samhällsstudenten, förstod hon att pappan i familjen hade en hög position inom det kinesiska kommunistpartiet. En kväll fick Mirja möjlighet att samtala med pappan. Han pratade ingen engelska, så sonen fick tolka.

– Jag har inget behov av att pådyvla någon min världsbild. Jag ville ju ställa frågor, så jag tog tillfället i akt och frågade om allt. Jag minns att vi inledde samtalet med att prata om massakern på Himmelska Fridens Torg. Det blev en ganska laddad stämning kan man säga. Det var ju inte en total förnekelse, men han refererade till den som ”den så kallade massakern”, och gjorde en massa märkliga omskrivningar av historien.

Enligt pappan hade studenterna varit extremt våldsamma. Han menade att de utgjorde en fara för samhället, och att polisen var tvungen att slå ner på dem för att få ordning. Sedan visade sonen flera propagandafilmer för henne med kommunistpartiets version av händelsen.

De hånade mig verkligen. De skrattade åt mig och sade att jag var hjärntvättad av västerländsk propaganda.

– Mirja Lakso, musiker och bloggare

När de kom in på falungong, delgav pappan sin bild: det var en irrlära som gjorde folk galna, de tände eld på sig själva och det var därför det måste stoppas. Det spelade ingen roll vad Mirja sade.

– De hånade mig verkligen. De skrattade åt mig och sade att jag var hjärntvättad av västerländsk propaganda.

Hon känner ändå att hon på sätt och vis kan förstå pappan, som aldrig lämnat landet. Han var gammal, hade tjänat kommunistpartiet länge och växt upp utan internet. Men hon förvånades av den unge studenten, som ju hade studerat politik, historia och samhällsämnen i USA i ett helt år.

– Jag tänkte då att alla i Sverige har så hög medvetenhet. Men när jag väl kom hem blev jag väldigt besviken. Inga svenskar som jag pratade med, inte ens journalister, konstnärer, intellektuella eller mina smartaste vänner, kände till varken falungong eller organstölderna.

”Sluta meditera – börja skrika”

Mirja beslutade sig för att börja engagera sig i falungongfrågan, och ju fler människor med okunskap och omedvetenhet – till och med misstro – som hon stötte på, desto mer växte hennes motivation.

– Nyhetsflödet är så starkt idag. Vill man höras och få uppmärksamhet för någonting, så måste man vara lite provokativ. Jag är den som kommer in och säger “Sluta meditera – börja skrika”. Men falungongutövare är inga provokativa personer. Det finns ju av naturliga skäl en brist på aggressivitet i falungong, eftersom hela livsåskådningen handlar om lugn, harmoni och välvilja.

Alla de omfattande rapporter, och allt det bevismaterial hon kommit över, som visar på att levande falungongutövare utsätts för organstöld, är väldigt talande för vad som pågår, säger hon.

– Jag har kontaktat SVT och bett dem visa dokumentärerna ”Human Harvest” och ”Hard to Believe”, som lyckas sammanfatta, men ändå djupdyka i de här omfattande övergreppen. Vi behöver utbilda oss och sprida medvetenhet.

Att falungong är förföljda och blir plundrade på sina organ, det bryr vi oss inte om, men skulle Systembolaget i Sverige stänga, skulle alla demonstrera.

– Mirja Lakso, musiker och bloggare

En av anledningarna till att Mirja tror att människor inte känner till organstöldsbrotten är att det är ett omfattande arbete med att kartlägga och sätta sig in i det. Men vi som lever i ett av väldens rikaste och mest priviligierade länder har ändå ett ansvar att göra just det, menar hon.

– Att falungong är förföljda och blir plundrade på sina organ, det bryr vi oss inte om, men skulle Systembolaget i Sverige stänga, skulle alla demonstrera. Det finns ett större intresse för att granska vad som händer på grannens bakgård än att undersöka något som utspelar sig på andra sidan jordklotet. Sen tror jag också att det kinesiska kommunistpartiets demonisering och svartmålande av falungong har sträckt sig över landets gränser, och i viss mån färgat även västländer, tillägger hon.

Ansvar att sätta press på diktaturer

Mirjas vistelse i Sydkorea gav henne ett djupare perspektiv på det här med tid. När hon levt där ett tag insåg hon att många människor jobbade upp till 18 timmar per dag. När finns det då tid att läsa tidningar, titta på nyheterna och sätta sig in i något?

– När jag kom hem till Sverige blev jag påmind om hur mycket tid vi har. Här debatterar vi om sex timmars arbetsdag. I många andra delar av världen är det som att jobba en förmiddag. Vi i Sverige har så mycket tid, pengar och makt. Vi måste kämpa för dem som inte har det bra, de som försvinner, de som blir kidnappade, torterade och mördade.

Jag vill jobba för gemenskap, bygga broar mellan människor och använda mig av mitt konstnärskap för att jobba för jämlikhet, rättvisa och frihet.

– Mirja Lakso, musiker och bloggare

Även om det inte är många svenskar som reser till Kina i syfte att transplantera organ, så anser  Mirja att vi ändå ett ansvar att sätta press på diktaturer och stå upp för mänskliga rättigheter.

Mira Lux - se ljuset

Mirjas nästa anhalt är New York, där hon ska uppträda och även skriva mer i sin nya blogg, On The Street Of Dreams.

– Bloggen ska handla om mig, mitt artisteri och även om människorättsfrågor. Jag tänker intervjua inspirerande personer som har en historia att berätta. Jag vill använda mig både av konst, humor och musik för att uttrycka mig, så att bloggen blir min kreativa plattform, säger hon.

Att Mirja mött många mindre privilegierade människor under sina resor har tidigt gjort henne medveten om sina egna privilegier och stärkt hennes engagemang för människorättsfrågor, vilket även speglas i hennes artistnamn Mira Lux, som betyder ”se ljuset”.

– Det är kärnan i mitt artisteri, förklarar hon. Jag vill jobba för gemenskap, bygga broar mellan människor och använda mig av mitt konstnärskap för att jobba för jämlikhet, rättvisa och frihet, avslutar Mirja Lakso.