När man ska sammanfatta 2024 års inrikespolitik är det omöjligt att inte komma in på det utrikespolitiska. Det är kanske ett allmänt tillstånd numera, men i år var det synnerligen tydligt. Valet för året var för övrigt ett EU-val – om man inte räknar det mycket stora mediala intresset för valet i USA.
Den medeltida Anglosaxiska krönikan är känd för att ett helt år ibland kan avfärdas med en enda korthuggen notering. Skulle vi hålla oss till den standarden så är det bara Sveriges inträde i Nato som skulle kvala in för 2024. Men även om man är lite mer generös och samtida i sin inställning är det sannolikt inte mycket annat som året kommer att kommas ihåg för inrikespolitiskt.
Natofrågan, med allt vad som medföljde i form av DCA-avtal och liknande, engagerade, trots det fullbordade politiska faktum som svenska folket ställdes inför. Det har inte minst blivit tydligt för oss utifrån de läsarmejl vi fått. Vi har belyst, och har för avsikt att fortsätta att belysa, konsekvenserna av Natointrädet, även på hemmaplan, men sedan beslutet väl var fattat och avtalen skrivits under har vi ännu inte sett särskilt omvälvande konsekvenser manifestera sig i merparten av svenskars liv.
