Samtliga nordiska länder räknas till de lyckligaste i världen. Det har sin förklaring i att alla är välfärdsstater och demokratier. Men frågan är om forskning som mäter lycka och välbefinnande ens är möjlig eller rimlig? Det förutsätter att länderna är tämligen jämförbara. Så en omformulering av Benthams liberala slutsatser kan lyda: ”Största möjliga lycka för ett utvalt fåtal i ett avgränsat urval av länder?”

Är presidentvalet i USA en fråga om lycka, undrar Micael Dahlen, professor i lyckoforskning vid Handelshögskolan i Stockholm. Han besvarar frågan jakande eftersom valutgången och människors känsla av lycka och välmående hänger ihop. Något förenklat visar data från valen 2012 och 2016 att republikanerna blev mindre lyckliga 2012 efter att Obama valts till president, medan demokraterna 2016 drog nitlotten med valet av Trump. Han drar parallellerna till ekonomi och lycka utifrån en studie i 15 EU-länder under en femtioårsperiod som tydligt visade att ju lyckligare väljare desto mer stöd för sittande regering. Och omvänt, med mindre lyckliga väljare, desto mer stöd för att byta regering. I studien visade sig den genomsnittliga lyckan ha jämförelsevis betydligt starkare påverkan på valresultatet än både BNP-tillväxt, arbetslöshet och inflation.

Dimensioner av lycka och fastställande av lyckonivåer är emellertid inget nytt under solen. De allra första att lyfta fram själva begreppet kan antas ha varit Aristoteles som intresserade sig för ett antikt begrepp, eudaimonía, för välbefinnande, eller, enligt modern terminologi, välfärd. Hans komponenter sönderfaller i två delar: Dels goda aktiviteter, dels materiella ting. Aktiviteterna bygger på förnuft och kontemplation, vilka tillsammans bildar ett lyckobegrepp som sedan konkretiseras i dygder. Sammantaget är detta också bilden av det goda livet. Förnuftet svarar för en harmoni med det bästa för människorna.