När vi lyssnar på de olika verken i Vivaldis svit med violinkonserter kallad ”De fyra årstiderna” anar vi en återkommande, underliggande kraftkälla. Antingen vi hör en långsam sats eller en snabb, antingen musiken rör sig i dur eller moll, så brinner en låga med fast sken i musikens bakgrund.
Ibland är denna låga svag och stilla, som ett ljus i ett fönster sett utifrån vinterns kyla, ibland är den milt värmande som en vårbris, och ibland är den lågande het som i passionens brand. Denna låga är Vivaldis outsläckliga livskänsla som han, i alla de fyra konserterna, inte bara delar med oss, han tillför oss den och väcker oss därmed ur vår slummer.
Alla konserterna i Vivaldis ”Årstiderna” erbjuder oss att återuppväcka det bästa i vårt inre. I ”Vårens” första sats, i dess av festkänsla präglade inledande motiv, erbjuds vi att återuppleva den rika glädjen i vårens återkomst.
