Billy Wilders ”Förspillda dagar” är sett till sitt uttryck en typisk amerikansk 1940-talsfilm. Trots det är den en ovanligt djup skildring av alkoholism. Vi får följa en man som vänder sin kärleksfulla omgivning ryggen, då distraktionen som ett missbruk erbjuder kan vara mindre krävande.

Don är en man i sena trettioårsåldern med författarambitioner. Han har en lojal bror och en kärleksfull flickvän, men en mäktig fiende: alkoholen. I början av filmen är planen att han ska åka till ett behandlingshem, men i stället för att ta sig dit lurar han bort sin flickvän och sin bror från sin lägenhet. Vi får sedan följa honom under några dagar av förfall och se tillbaka på hur hans missbruk har utvecklat sig.

”Förspillda dagar” följer många av tidens och platsens filmiska konventioner; även om det är en krass realitet den skildrar, står den bor­tanför realismen. Människorna är vältaliga och skeendena framstår som drömska. Även i skildrandet av det hemska i Dons situation finns det hopp. I en scen säger Don att ”kärlek är den svåraste saken i världen att skriva om”. Vid ett annat tillfälle, när han är i en mer cynisk sinnesstämning, säger han att han tänker döpa sin roman till ”Flaskan”. Filmen tar snarare den svåra vägen när den fokuserar på den kärlek som kan rädda Don, men som han inte vågar tro på.