Den vapenvila som har inletts mellan Israel och Hizbollah i Libanon för med sig ett stort ansvar för Libanons armé. Jämfört med Hizbollahs styrkor är militären mycket svag, men måste nu försöka hävda makt i landets södra delar.
– Jag tror att alla inser att det här är ett avtal med många brister, säger analytikern Aron Lund.
Hizbollah ska inte längre få finnas i södra Libanon enligt det avtal om vapenvila som trädde i kraft under natten mot onsdagen. Endast Libanons säkerhetsstyrkor och den reguljära armén ska få bära vapen eller placera ut styrkor i södra Libanon.
Samma typ av överenskommelse slöts redan 2006, men den libanesiska militären har inte haft kraft att mota bort den mäktiga shiamuslimska organisationen från området söder om Litanifloden och ned till gränsen mot Israel.
Enligt Aron Lund, Mellanösternanalytiker på Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), kommer den libanesiska militären inte heller den här gången kunna stoppa Hizbollah om organisationen beslutar sig för att fortsätta verka söder om Litanifloden.
– Militären kan på olika sätt utgöra hinder som Hizbollah måste runda. Men om militären ska slåss mot Hizbollah handlar det om ett libanesiskt inbördeskrig, och det finns inte på kartan.
– Ingen i Libanon vill det, säger Lund.
"Inte så lysande"
Det finns ändå visst hopp om ett annorlunda utveckling den här gången, eftersom Hizbollah, försvagat efter Israels attacker, nu har andra incitament.
– Bara viljan att ha en fungerande vapenvila kommer att påverka läget. Sedan tror jag att alla fattar att det här inte kommer att bli så lysande, men det är vad man kan göra, säger Aron Lund.
Den libanesiska militären har, precis som andra statliga verksamheter i landet, drabbats hårt av den ekonomiska kris som slog till 2019. Soldaterna har inte fått lön och staten har inte kunnat finansiera den dagliga verksamheten. I stället har USA och ett antal allierade länder börjat finansiera delar av den libanesiska militären.
Inte perfekt
Fortfarande finns mycket att bråka om och alla är medvetna om att avtalet inte är perfekt, säger Aron Lund.
– Jag tror att alla inser att det här är ett avtal med många brister som kommer behöva lappas och lagas över tid. Alla kommer att vara missnöjda med det i slutändan, precis som alla har varit missnöjda med förra avtalet från 2006 och med tidigare avtal.
– Sedan kan ju partnerna på olika vis känna att det här går inte, nu struntar vi det här. Det är inte första gången en vapenvila kollapsar i så fall.
