I en artikel i Expressen förklaras det för mig att ”gröna villaområden är farligast för hälsan”. Jag läser texten sittande under min 500-åriga ek, betraktande äppelträden och den nyanlagda bärplanteringen, och tänker: Jaha, då bör jag rimligen snart drabbas av ett oräkneligt antal svåra sjukdomar. Grönare än så här kan det inte bli.

I min enfald trodde jag tidigare att det var farligast att bo i något av landets utsatta områden. Nu vet jag bättre.

I artikeln jag läser pläderas det för att stadsmiljöer är bättre, vilket ansluter sig till en sedan länge påbjuden romantisering av ”staden” – ju större staden är, desto bättre, har det länge förklarats för oss i böcker, essäer och avhandlingar. Jag har alltid upplevt dessa som mångordiga utläggningar med ungefär lika stort tankedjup som den gamla dängan ”Ju fler vi är tillsammans, desto gladare vi bli”.