Dagen efter den värsta masskjutningen i svensk historia vet vi fortfarande väldigt lite, både vad gäller offren och gärningsmannen. Elva är döda och den misstänkte gärningsmannen är en av dem. Allt tyder hittills på att han tog sitt eget liv när polisen kom till platsen. Spalter och sociala medier fylls med vittnesberättelser. Det mänskliga medlidandet med alla offer och anhöriga är villkorslöst.

Vid en första presskonferens uppgav polisen bara fem skadade, medan flera medier talade om många döda. Några timmar senare, vid nästa presskonferens, kunde polisen inför en förstämd presskår inte ens ge en exakt dödssiffra, med hänvisning till att man inte hade överblick över alla skadade. 

Där och då stod det klart att den här händelsen är en vattendelare i nivå med terrordådet på Drottninggatan 2017. Polisen har hittills uppgett att man inte misstänker terrorbrott, men vad det betyder är egentligen bara att man inte ännu hittat någonting som leder i den riktningen. Men den snäva juridiska innebörden tappar också sin betydelse när någon går in med skjutvapen på en skola och systematiskt mördar människor. Oavsett bevekelsegrunderna; om det inte är terror, vad är då terror?