Per Gessle har varit aktiv som artist i över 40 år. I höstas kom hans senaste soloalbum ”Sällskapssjuk”, och i år ska han turnera med Lena Philipsson för att framföra Roxettes låtskatt. Gessle uppmärksammas ofta för sina kommersiella framgångar, vilket gör att mer substantiella aspekter hamnar i skymundan.

Per Gessle har som soloartist och som medlem i Roxette och Gyllene tider sammanlagt gett ut ett 30-tal album. Det tycks finnas en outtömlig kreativitet hos honom, där han både lyckas hitta tillbaka till vad han alltid har gjort och samtidigt finna nya vägar. För många är han förknippad med enkla melodier och texter. Det är knappast någon nyhet att populärmusiker inte har särskilt hög status som textförfattare. En viss vändning kunde man skymta när Bob Dylan fick Nobelpriset i litteratur år 2016, även om det ansågs vara ett kontroversiellt val. Om det till och med är svårt att se den mest hyllade populärmusikaliska textförfattaren som en fullvärdig poet, hur svårt blir det då inte att betrakta mindre respekterade musikers texter som poesi? Genom sina kommersiella framgångar, trallvänliga melodier och ofta naiva texter har en musiker som Gessle för många diskvalificerat sig från att tas på allvar.