Klarar vi journalister av att idka självkritik?

Att kritisera medierna har under senare år mer stämplats som ett högerpopulistiskt agerande styrt av SD. Det har inneburit att relevant kritik och ifrågasättande av vilken vinkling och hur politiska frågor presenteras ofta stämplas som konspiratoriskt.

Klimatpolitiken är ett sådan exempel. Alla som ifrågasatte något som FN:s klimatpanel fört fram eller var motståndare till regeringens politik för vindkraft stämplades som klimatmotståndare. Medierna pekade ut kunniga forskare på miljöområdet som tyckte fel som klimatkritiker, de stämplades som en fara för samhället.

Men det slutade inte där. SD:s inträde i svensk politik gav oss journalister nya riktlinjer om vad vi skulle skriva om och hur. Under många år förvandlades journalistiken från oberoende granskning till den kampanjjournalistik som flera nyhetsmedier använder sig av idag. Tyvärr försvann också kunskapen om källkritik i den omsvängningen, eftersom objektivitet ersattes med politiskt korrekta budskap: Den gigantiska vindkraftsatsningen är bra och nödvändig, den gröna omställningen gör Sverige världsledande, är politiskt korrekta budskap. Kritiker stämplades som bittra, okunniga och möttes oftast med tystnad. Riskkapitalister blev hoppet för landets framtid och skattepengar östes över dem. Några större granskningar av projekten gjordes inte.