Vilken månad man gillar bäst är onekligen en subjektiv fråga, men det är svårt att förneka att juni är en av de mest existentiellt drabbande. Både blomstren och ljuset kulminerar, vilket inger en känsla av hopp. Det är talande att sommarlovet börjar någon vecka innan det är som ljusast: Inte ens den mest ihärdiga utbildningsentusiast skulle kunna argumentera för att det är rättfärdigt att hålla barn inne i klassrum när världen utanför är så skön.
Det existentiella med juni ligger mycket i att vi under ett halvårs tid har färdats mot ljusare tider, sedan kommer mörkret sakta tillbaka. Kransar och stänger med blomster manifesterar livets välgång. Som om vi samtidigt möter tillvarons undantag och dess egentliga tillstånd. Jag tänker på Fjodor Dostojevskijs slutord i ”Vita nätter”: ”En hel minut av lycksalighet! Är det månne inte nog för ett helt människoliv?”
