Kapitalism med kinesiska särdrag: från socialism till kapitalism
Qian'ans stälverk i Tangshan i Kina. Kinas väg från socialism till kapitalism har varit den sämsta av de tre olika vägar som ekonomen och sociologen Cheng Xiaonong kunnat urskilja bland världens länder. (Foto: Xiaolu Chu/Getty Images)


När Kinas kapitalistiska ekonomiska system förenades med den röda regimen skapades en unik politisk och ekonomisk kultur som varken kan kallas socialism eller demokratisk kapitalism. Jag kallar det ”kommunistpartiets kapitalism”. Jag myntade den här frasen för att tala om det kapitalistiska ekonomiska systemet under Kinesiska kommunistpartiets ledning. Kommunistpartiet använder det kapitalistiska systemet för att stärka sin auktoritära regim, och det här är kärnan i den kinesiska modellen.

Kinesiska kommunistpartiets mål i det förflutna var att utplåna kapitalismen. Det maoistiska Kina eliminerade helt det privata ägandet, och majoriteten av kapitaltillgångarna fråntogs folket. Vid den tiden ärvde inte kommunistpartiets styrande elit affärsverksamheter eller ägodelar från sina förfäder, bara de politiska privilegierna.

Är Xi Jinping nästa Mao eller är han ”Kinas Gorbatjov”? 

Men från och med Deng Xiaopings tid tog den röda regimen och det kapitalistiska systemet varandra i handen. Kinesiska kommunistpartiet inte bara tillät att kapitalismen utvecklades, utan kommunistpartiets elit förvandlade sig till Kinas rikaste och mäktigaste kapitalister.

Det är ingen ny insikt att socialistiska länder förr eller senare blir kapitalistiska igen. 1988 hölls ett seminarium i Wien om reformer inom socialismen. En ekonom från det kommunistiska Ungern chockade deltagarna genom att säga att den så kallade socialismen bara är en övergång mellan kapitalism och kapitalism. Enligt honom var socialismen kortlivad, och länder som har gått från kapitalism till socialism återvänder snart till kapitalism igen. Ett år senare bekräftades denne ungrares åsikt när Sovjetunionen och hela det östeuropeiska kommunistblocket kollapsade.

Innebär det här att ”vänskapskapitalism” (”crony capitalism” på engelska) är det enda sättet att reformera socialistiska länder? Är den kinesiska modellen oundviklig? Efter att ha forskat i flera år om länders övergång från socialism har jag sett att det finns åtminstone tre vägar att gå tillbaka till kapitalism från socialism, och Kina har valt den värsta av dem.

Chen Xiaonong. (Skärmdump från New Tang Dynasty Television)

Chen Xiaonong. (Skärmdump från New Tang Dynasty Television)

Övergångar från socialism till kapitalism

När ett land vänder ryggen åt den stalinistiska socialistiska modellen innebär det en institutionell övergång. Den så kallade övergången syftar på liberalisering av det ekonomiska systemet eller omstrukturering av ekonomin, vilket innefattar att offentligt ägande ersätts med privatisering och planekonomi med en marknadsorienterad ekonomi, men även politiska övergångar i termer av demokratisering. Från 1989 fram till idag har världens kommunistregimer, med undantag för Nordkorea, endera fullbordat den här övergången, eller så befinner man sig i den. När man ser till övergångsvägarna så kan man konstatera att ekonomisk omvandling var relativt lätt, medan politisk omvandling var svårare. På 80-talet var Kina pionjärer inom ekonomisk övergång. Socialt och politiskt släpar Kina nu efter, på grund av att man förkastar demokrati.

I alla kommunistiska länder försöker den röda eliten kapa landet genom att använda sin makt när omvandlingen startar. Det är dock ingen oundviklig situation. Så här långt kan man urskilja tre generella modeller för ekonomisk och politisk omvandling inom före detta socialistiska länder.

Den centraleuropeiska modellen

Den första är den europeiska modell som Polen, Ungern, Tjeckien och Slovakien valde. Den politiska övergången inom dessa länder dominerades av oppositionella intellektuella, och den röda elitens inblandning i ekonomin begränsades. De oppositionellas huvudsakliga inställning var att inte dela makten eller försonas med någon från den röda eliten, utan att så mycket som möjligt utplåna det som återstod av kommunistpartikulturen.

I de centraleuropeiska ländernas folks ögon var kommunistpartiregimerna bara Sovjetunionens marionetter, som skulle bort. Som ett resultat av detta kunde den röda eliten inte göra som de ville under övergångsfasen; de hade enormt socialt tryck på sig. De kunde inte manipulera parlamentet eller göra sig en förmögenhet på privatiseringen. Därför misslyckades den röda eliten till största del att sko sig på omstruktureringen. Ungefär en tredjedel av elitens socioekonomiska status sjönk, och ungefär hälften av dem pensionerade sig i förtid.

Vissa amerikanska akademiker kallar den centraleuropeiska övergångsmodellen för att ”skapa kapitalism utan kapitalister”. Det är ett subtilt argument; man menar egentligen ”utan röda kapitalister”. De gamla kapitalisterna hade redan eliminerats under kommunisteran. Om många nyrika uppstod strax efter omstruktureringen innebar det att de flesta av dem måste komma från den röda eliten. Kort sagt gick den centraleuropeiska modellen ut på att återuppbygga kapitalismen utan den röda eliten. Den transformationsvägen är stabil. Den vänder ryggen åt den röda regimen utan att det uppstår bakslag.

Apelsiner till försäljning på en marknad i Sotji, Ryssland. (Foto: Denis Sinyakov/AFP/Getty Images)

Apelsiner till försäljning på en marknad i Sotji, Ryssland. (Foto: Denis Sinyakov/AFP/Getty Images)

Den ryska modellen

Den andra vägen är den ryska modellen, där den tidigare röda eliten blir demokrater. De fick del av fördelarna av övergången och gjorde enorma vinster. Folket var dock också en del av privatiseringsprocessen och kunde också få del av det privata ägandet.

Det här är en typisk väg där den gamla eliten för in den nya sociala modellen. Jämfört med den centraleuropeiska modellen var den ryska modellen en ”kamratkapitalism”. Det är också ett slags vänskapskapitalism. Men till skillnad från den kinesiska modellen så är medlemmarna i den nya elit som styrde övergången från det gamla etablissemanget inte längre medlemmar av kommunistpartiet. Under den ryska modellen kan det demokratiska systemet lätt manipuleras av den gamla eliten, men man kan inte helt vända strömmen. Det nya systemet bär dock djupa spår av det gamla systemet.

Den kinesiska modellen

Den tredje vägen är den kinesiska modellen. Dess huvuddrag är dessa: Kinesiska kommunistpartiet övergav det socialistiska systemet som etablerades under Mao-eran, såsom totalt statligt ägande och planekonomi. Men man använder kommunistpartikapitalism för att stärka det auktoritära system som Mao byggde upp.

Den röda eliten och deras släktingar var de som hade störst chans att bli rika, och de skyddade sina privilegier med politisk makt. Elitens familjer har samlat på sig enorma rikedomar, medan landet plågats svårt av korruption under privatiseringsprocessen.

Läs del två i serien här

Den här politiska korruptionen leder ofrånkomligen till sociala orättvisor. När rikedom och möjligheter helt kontrolleras av det övre sociala skiktet blir den stora underklassen fientligt inställd till eliten, tjänstemännen och de rika.

Cheng Xiaonong forskar inom Kinas politik och ekonomi och är baserad i New Jersey i USA. Han har en masterexamen i ekonomi från Renminuniversitetet i Kina en doktorsexamen i sociologi från Princetonuniversitetet i USA. I Kina var Cheng en nära medarbetare till den reformsinnade partiledaren Zhao Ziyang när denne var premiärminister.