En kollega satt på sin kammare och skissade på innehållet till veckans upplaga av Weekend. Han ville skriva något finstämt om sommaren. Men trots att han hade Wilhelm Stenhammars konsertuvertyr ”Excelsior” – som ju är latin för högre, mot höjden – på repeat, så ville raderna inte, som man brukar säga, flyga. Det var bara för kollegan att inse att han inte räckte till. Trots att han faktiskt hade debuterat redan som nioåring på Expressens kultursida med ett slags betraktelse i diktform, och trots att hans debutroman hade blivit upptagen i Bonniers Stora Romanklubben. Och trots att hans andra bok, utgiven på det inte helt obekanta förlaget Norstedts, hade fått Göran Greider att, i recensionen i Dagens Nyheter, drämma till med slutklämmen ”Den borde bli obligatorisk i skolundervisningen”. En gång kom en kvinna fram till kollegan på Ica och sade att hon hade gett bort en av hans böcker i julklapp. Kollegans svar: ”Och jag som trodde att julen skulle vara en glädjens högtid.”

För att återstoden av denna sommar ska ges chansen att bli minnesvärd, i positiv bemärkelse, så har kollegan ringt in det tunga kavalleriet där våra främsta skriftställare trängs i leden. Som Nobelpristagaren Verner von Heidenstam (1859–1940), vars litterära produktion genomsyras av absolut gehör för det svenska språkets skönhet. Som läsare går det inte att undgå att smittas av Heidenstams uppenbara fascination för det svenska landskapet och historien. Nobelpristagaren Tomas Tranströmer (1931–2015) var också en given medlem i detta litterära Dream Team. Tranströmer drabbades av en stroke 1990, som nästan helt berövade honom talförmågan. De enda ord han kunde säga var ”bra” och ”mycket bra”.