Jean-Jacques Rousseaus klassiska verk ”Émile eller om uppfostran” är kanske så aktuell som en bok någonsin kan bli. Med sin fria syn på barnet – i alla fall pojken – tecknar Rousseau en bild av hela sin verklighetsuppfattning. Livet är en sorglig och mödosam historia, men just därför behöver vi växa oss starka.

Det sägs ibland att en filosof enbart kan tänka inom sin tid eftersom han är ett uttryck för sin kultur. Läsning av en filosof som Jean-Jacques Rousseau både bekräftar och utmanar denna uppfattning. Frågan är om inte just förmågan att gå utanför sin tid till något beständigare är ett kännetecken för en god filosof.

”Émile eller om uppfostran” handlar om mycket mer än det titeln gör gällande – en sann filosof tycks inte kunna beröra något annat än alltet. För Rousseau är uppfostran en fråga om hur vi kommer till vår rätt i livet, som vi snart måste lämna: ”Först förstår vi inte hur vi ska leva, sedan är vi inte längre i stånd därtill.” Det tidsbundna märker vi bland annat via att ammor och inlindade spädbarn är uppe till diskussion. Eventuellt vittnar även hans syn på könen om samtidsprägeln. Hans resonemang om att flickor bör avbrytas i sina lekar för att lära sig att passa upp lär få en mer modern läsare att se rött.