Den här veckan har jag varit deprimerad av våra folkvaldas förakt för varandra. SVT:s partiledardebatt på söndagen fick mig att fundera över det politiska samtalet, men också vad vi har för politiker som representerar oss. 

SVT:s partiledardebatt i söndags var det värsta bottennappet hittills. Den enda debatten som var någorlunda sansad var den första om ekonomin och de gängse ideologiska skillnaderna: högre skatter och bidrag eller sänkt skatt. Magdalena Andersson förde fram Socialdemokraternas krav på höjning av barnbidraget som en hjälp till fattiga barnfamiljer. Ursäkta, vilken skillnad gör 200 kronor? Högersidan vill ha sänkt skatt, men för en låginkomsttagare innebär det några hundralappar. Det gör heller ingen skillnad. 

Hade vi haft politiker med vilja till förändring i stället för att alltid bråka om makten borde de arbeta fram en ny modell för fördelningspolitiken. Det är inte så kul för människor att gå på bidrag och vara totalt beroende av staten för sitt uppehälle. EU har dessutom infört bidrag i näringslivet, titta bara på jordbrukspolitiken där våra bönder håller på att utrotas. Men det verkar inte finnas något nytänkande i den här politiska samlingen.