Netflixdokumentären ”De försvunna barnen i Amazonas” är en film om mirakel och godhet. År 2023 försvann fyra barn i Amazonas regnskog och under 40 dagar sökte militär och volontärer efter dem. Vi får en inblick i sökarnas livsåskådningar, där sökandet efter barnen blir till en bön.

Den 1 maj 2023 kraschlandar ett flygplan i Amazonas regnskog. På planet finns, utöver piloten, en man och en kvinna med sina fyra barn. En omfattande sökning påbörjas, både av militär och volontärer. De finner att de vuxna omkommit, men att barnen är försvunna. Dokumentären är en skildring av de 40 dagar som det tog att finna dem och det mirakulösa i hur de alla fyra lyckades överleva. De var förvisso undernärda och insektsbitna, men fick inga bestående skador.

Dokumentärfilm är inte en helt lätt genre. På ett sätt har den konstnärliga anspråk, eftersom den genom bilder och verbalt berättande ämnar att väcka emotioner och reflektioner om sitt ämne. På ett annat plan handlar det dokumentära om att genom en stor mängd information upplysa oss. Den sistnämnda aspekten är egentligen motsatsen till konstens tillvägagångssätt, som snarare talar genom det outtalade och lämnar plats åt sådant som rör sig bortom det fastslagna.

De sökande ber för barnen, men bönen kommer också till uttryck genom att de ropar utan att veta om någon hör.

I sitt uttryck är ”De försvunna barnen i Amazonas” på flera sätt en konventionell dokumentär, där ett antal människor berättar direkt till kameran om sina upplevelser och uppfattningar. Den kvantitativa aspekten av information tas idag ofta för kunskap, vilket ett konstverk många gånger påminner oss om är vanskligt.

Många dokumentärer, denna inte undantagen, lägger dock till grepp som mer hör spelfilm till; som suggestiv musik och en nervkittlande klippning. Grepp som ibland skapar mer förvirring än något annat. Starkast är “De försvunna barnen i Amazonas” i sin mer konstnärliga dimension, då vi får se direkta klipp från sökandet. Det finns även vackra partier där vad som ser ut som barnteckningar skildrar barnens situation.

Dokumentation överlag, inte minst nyheter, uppmärksammar ofta det mer tragiska och lägre stående i människan. ”De försvunna barnen i Amazonas” har en tragedi som utgångspunkt, men behandlar i övrigt dimensioner i människan som inte anses ha något större nyhetsvärde – som hennes engagemang och omsorg. Vi får stifta bekantskap med en man som säger upp sig från sitt arbete för att vara med och söka efter barnen. En annan man säger träffande att militären hade förberett sig för krig, men att de var oförberedda för uppdraget att söka efter barnen. Inte minst ser vi omsorgen hos barnen själva, där den äldsta flickan lycka­des hålla sina syskon vid liv, inklusive sin ettåriga lillasyster.

Filmens regissör, Orlando von Einsiedel, hade som ett mål med dokumentären att skildra dynamiken mellan den colombianska ursprungsbefolkningen och majoritetsbefolkningen. De försvunna barnen är urinvånare och ett skäl till att de överlever är att de har lärt sig vilka frukter som går att äta. Filmen belyser hur sökandet efter barnen blir en gemensam sak för de olika etniciteterna, och att en andlig kraft går att finna såväl i katolicismen som den mer natur­andliga tron.

På så sätt är det lätt att se Einsiedels val av vinkling, men filmens tematiska tyngd ligger inte i dess uppenbara budskap om sammanhållning, utan i hur en livskänsla framträder. För en västerlänning är den anda vi möter hos många av colombianerna uppfriskande – här finns inte mycket av det svårmod som ofta präglar vår del av världen.

Sökandet efter barnen kalla­des för ”operation hopp”, och det är just hoppets kraft som dokumen­tären handlar om. Såväl den ka­­tolska som naturandliga världsuppfattningen ser agens i de skeenden som en sekulär be­­traktar som mer slumpvisa. De sökande ber för barnen, men bönen kommer också till uttryck genom att de ropar utan att veta om någon hör. Från en helikopter spelar de upp – med hjälp av en förstärkare – barnens mormors röst. När så barnen blir funna visar det sig att de hört ”bönen” och försökt följa den.

En annan mer andlig dimension i dokumentären är att jakten efter barnen innebär ett sökande efter spår. De hittar en napp en bit bort från planet, vilket bekräftar deras hopp om att barnen kan vara vid liv. Vårt hopp kan leva på ljusets sköra ledtrådar. Rörande är en scen där sökarna firar det yngsta barnets ettårsdag, fast de inte ens vet om hon är vid liv. Den kristna synen på barnens försvinnande bekräftas av att de vistades i Amazonas i 40 nätter. Numret 40 är ett återkommande tal i Bibeln: det var 40 nätter det regnade under den stora översvämningen, och det var 40 nätter som Jesus tillbringade i öknen.

Utöver hopp lyckas dokumentären gestalta en vördnad för naturen. Amazonas överväldigande storhet gör det svårt att inte ödmjuka sig inför naturens krafter och människans skörhet. Barnens försvinnande i djungeln tolkas av en man som ett uttryck för människans skändning av naturen. Vi kan skada naturen, men det är inget mot vad naturen kan göra mot oss. När barnen väl blir funna, är det svårt att tolka det som annat än att det skett en gudomlig försoning mellan natur och människa.

Kontakta skribenten: [email protected]