3:e visan

Så är ditt hjärta från mig vänt
och vill med vilja intet mer mig känna?
Skall elden bränna
den du i mig tänt
förutan slocknan? Och du vill ej brinna!
Skall nu min kärlek ökas, din försvinna
skall jag i daglig längsel leva fort och fort
och i ditt kärleksfängsel slita tiden bort
skall jag förutan lust, i pust
och i ynksam klagan kvida? Män du i högsta fröjd
jämt androm är förnöjd.

Jag undrar huru möjligt är
att du så lättelig kan från mig vika
och såleds svika
den dig förr var kär!
Kan du lättelig ditt löfte förglömma?
Vad skall jag om din stadighet då döma?
Ack, ljuvste Belikinne, huru kan jag tro
att dygd och svekfullt sinne kunde samman bo?
Nej, skönste! Nej, jag tror ej bor
slik falskhet i ditt hjärta: Den dygd du fordom bar
är tvivels utan kvar.