Kungen av Huainan (i dagens Anhuiprovins), Liu An, levde under Västra Handynastin. Hans andliga kultivering fick till följd att han av misstag råkade uppfinna tofu för över 2 100 år sedan.

Liu An var hängiven daoismen och spenderade mycket pengar på att bjuda hem kunniga personer för att diskutera hur man kunde bli ett helgon och finna Dao, ”vägen”. Han skrev böcker om daoismen och kultiverade dan, ansamlingar av energi.

Enligt legenden använde Liu An källvatten för att tillverka sojamjölk för förvaringen av dan. Men sojamjölken råkade blandas med pulvriserad gips och salt, vilket bildade någon typ av sojabönsost – den första tofun.

Många tyckte att det var så gott att sojabönsosten med tiden blev ett populärt livsmedel. Nu för tiden är tofu vanligt även i västvärlden.

Liu An har också skrivit ”Huainanzi”, ett ansett verk med essäer som grundar sig på ett antal akademiska diskussioner.

Songdynastins tryck av ”Huainanzi” eller ”Huai-nan-tzu”, som finns i en samling på National Palace Museum i Taiwan, sägs vara den enda utgåvan som finns kvar från Songdynastin. (Bild: National Palace Museum, Taiwan)

Den gamle mannen som förlorade sin häst

Bland kineserna är berättelsen om ”Den gamle mannen som förlorade sin häst” den mest kända ur Huainanzi.

Den handlar om en gammal man som levde tillsammans med sin ende son i statens gränsland. Den gamle mannen tyckte mycket om hästar och han lät dem ofta beta fritt på ängarna.

En dag meddelade en av tjänarna: ”Det saknas en häst! Den måste ha sprungit in i grannstaten.”

Hans vänner tyckte synd om den gamle mannen, men han själv brydde sig inte om förlusten. Istället sade han:

”Vem vet? Förlusten kanske kan ge oss tur.”

Några månader senare kom den försvunna hästen tillbaka. Och det var inte bara den förlorade hästen som återkom, den hade också med sig en annan fin häst från den närbelägna staten.

När vännerna fick höra nyheten gratulerade de den gamle mannen till hans stora tur. Men den gamle mannen sade:

”Vem vet? Det här kanske för otur med sig.”

En dag när mannens son var ute och red på den fina hästen föll han av och bröt benet.

Vännerna kom för att trösta den gamle mannen, men han var inte det minsta bekymrad över olyckan.

”Vem vet? När allt kommer omkring kanske det här för med sig god tur”, sade den gamle mannen.

Ett år senare skickade grannstaten sina trupper över gränsen, och alla starka unga män blev inkallade för att försvara landet mot inkräktarna. De flesta av de unga männen dog i striderna. Men den gamle mannens son blev inte inkallad eftersom han var krympling, och på så vis räddades hans liv.

Berättelsen illustrerar på ett tydligt sätt filosofin hos Lao Zi, daoismens grundare, att ”otur är inbäddad i tur, och tur har sitt ursprung i otur”.