Loretta Duchamps är nu lyckligt gift och är mamma till två barn. Hon är glad och ger ett intryck av gott självförtroende. Man kan inte gissa att hon växte upp under rädsla, ensamhet och förtvivlan. Mobbningen, särskilt under tonåren satte djupa spår hos henne. Den här berättelsen handlar om hur hon har lyckats läka sig och återfå sitt egenvärde.

”Usch, vad Loretta är ful.” Hela klassrummet tystnade och alla tittade på mig. Jag kände hur jag sjönk genom golvet av smärtan. Jag rodnade av genans och förödmjukelse.

Det här inträffade en dag på biologin i skolan när jag var 13 eller 14 år. Hela klassen stod runt ett bord när en tjej som regelbundet gjorde mig till åtlöje, gav den kommentaren.

Nu är jag 30 år men minns fortfarande den händelsen mycket levande. Orden kan verka små och tog inte lång tid att säga, men de upprepades i mitt huvud om och om igen. ”Jag är så ful. Jag är så dålig.” Mitt redan låga egenvärde föll till noll.

Orsaken var att jag hade blivit allvarligt mobbad genom hela barndomen och tonåren av många olika barn och tonåringar. Det sträckte sig från att bli kallad ful och att bli utfryst, till att de gjorde mig fysiskt illa och hotade mig till livet.

Fast jag har kommit över det här så levde jag länge med en stark rädsla och depression. Jag trodde inte att det fanns någonting jag kunde göra och ingen jag kunde prata med. Med tiden förstörde mobbningen mitt självförtroende och respekten för mig själv.

Tillfälligt mörkt moln

Jag hade tur – när jag var 19 år öppnades en väg till läkning och jag fick tillbaka en tro på livet. Nu är jag lyckligt gift och är hemma med våra två barn; en pojke på fyra år och en flicka på två år. Sedan 2012 bor jag i Storbritannien. Innan dess bodde jag i Belgien där jag utbildade mig till arbetsterapeut.

Jag har nyligen läst många berättelser om unga människor som har begått självmord på grund av mobbning. Bland dem fanns en 10-årig flicka och en 13-årig flicka som mobbades oavbrutet och kallades ”ful”.

Jag känner mig så ledsen för deras skull. Jag förstår vilken mental smärta de måste ha upplevt och den djupa rädslan, ångesten och det outhärdliga lidandet dag efter dag. Det är så svårt att fortsätta när man inte ser slutet på tunneln, när det känns helt hopplöst och man känner sig så ensam.

Men oavsett hur mycket man uthärdar, så kan det liknas vid ett tillfälligt, mörkt moln som kommer att driva iväg eller en vändpunkt som leder till en ljus framtid. Som man brukar säga: ”efter regn kommer sol”.

Från djupet av mitt hjärta vet jag att livet är värdefullt och meningsfullt. Jag skriver den här berättelsen i hopp om att den kan hjälpa någon i ett liknande tillstånd.

Rädsla och ensamhet under uppväxten

Den första delen av mitt liv var full av rädsla och ensamhet, både i grundskolan och gymnasiet.

När jag var mellan 6 och 12 år kom jag hem från skolan gråtandes nästan varje dag på grund av att jag blev mobbad av en pojke i skolan. Han gjorde mig till åtlöje och kallade mig olika saker, oavsett vad jag sade eller gjorde. Jag var rädd för honom och ville inte att mina föräldrar skulle säga till i skolan. Det här gjorde att jag gradvis fick väldigt dåligt självförtroende.

Mitt egenvärde rasade ytterligare när jag en dag försökte berätta för värdinnan på skolbussen att pojken mobbade mig. Hon gav mig ingen hjälp och skrattade till och med bort det. När pojken sedan förnekade att han mobbade mig tog hon hans sida och sade några sårande ord till mig. Chauffören och de andra barnen hörde alla på, men ingen sade eller gjorde något.

Självförtroendet faller till noll

Jag var glad när jag slutade i den skolan och det var dags för högstadiet, men situationen blev inte bättre, snarare sämre.

Det började en dag när jag väntade på bussen. Några tjejer som jag trodde var mina vänner började skratta åt mig, men de ville inte berätta vad som var fel. Jag kände mig sårad och förnedrad.

Det här var bara början. Senare bildade de gäng och lämnade mig utanför med flit. Med tiden byggdes starka känslor av ensamhet och otrygghet upp inom mig.

Efter händelsen på biologilektionen växte de ständiga tankarna på att vara ful och dålig i mig och jag tog dem för sanning. Varje gång jag skulle tala i klassen rodnade jag. För att skydda mig satt jag alltid längst fram och lät håret täcka sidorna av ansiktet. På det sättet såg ingen mitt ansikte när jag fick ordet.

Elakhet och hjärtlöshet

Utanför skoltid fanns det en tjej som verkade gå in för att trakassera och terrorisera mig varje gång våra vägar möttes, och med en elakhet som jag inte kunde förstå.

Första gången var på en fest när jag var 13 år. Hon drog mig så häftigt i håret att jag nästan ramlade. En grupp tjejer skrattade åt mig och kallade mig olika saker. När samma tjej senare knuffade mig till marken var det ingen som hjälpte mig. Jag gick gråtandes därifrån, skräckslagen för att träffa henne igen.

En annan gång satt jag på en parkbänk och samma tjej kom emot mig. Hon sade något i stil med ”Vem tror du att du är? Du är så mallig.” Jag sprang hem och grät länge.

Funderingar över meningen med livet

Det här är bara några exempel på den mobbing jag var med om under mina skolår. Då trodde jag inte att det fanns någon jag kunde gå till för att få hjälp så jag blev expert på att dölja vad som hade hänt och jag berättade inte för någon, inte heller för familjen. Jag låtsades vara en normal flicka trots att jag var djupt traumatiserad inuti.

Jag minns hur jag som 16-åring låg i sängen och grät mig till sömns varje kväll. Jag tänkte att jag inte ville leva ett sådant hemskt liv och jag undrade vad det var för mening med livet om jag var tvungen att lida så mycket och sedan bara dö.

När mitt liv var på det viset dök en mängd existentiella frågor upp: Vad är meningen med livet? Kom jag hit för att plågas och det är allt? Eller har jag någon uppgift att fylla som fortfarande väntar på mig?

De här frågorna ledde så småningom till händelser som förändrade mitt liv till det bättre för alltid. De tände en andlig gnista hos mig, en vetande sida som var en del av mig men som hade legat gömd tills jag kunde plocka upp den.

Andligt sökande

Det var genom mina föräldrars sökande efter meningen med livet som jag fick ett andligt intresse. De introducerade mig för meditation, yoga och gamla läror som buddhism och daoism. Det gav mig trygghet och en sorts fristad och tillförsikt som jag aldrig hade upplevt tidigare.

Alltmedan jag letade efter svar på frågor som ”varför är vi här i den här världen”, så växte min nyfikenhet och jag gick helt upp i mitt andliga sökande. Så småningom ledde det till att jag hittade det som bokstavligt talat gav mig livet tillbaka.

Jag stötte på det en dag när jag var 19 år. Det var 2006 och jag var med mina föräldrar på en andlig aktivitet. En äldre dam gav oss en broschyr om en metod som heter Falun Dafa. Det är en traditionell kinesisk metod som lär ut hur man kultiverar, eller förbättrar kropp och sinne genom att följa principerna sanning, medkänsla och tålamod som ett sätt att få visdom och andlig upplysning.

Metoden lär ut fyra stående övningar, en sittande meditation och en morallära som finns i boken ”Zhuan Falun”. Jag har fått veta att över 100 miljoner människor över hela världen utövar Falun Dafa. All undervisning är alltid gratis.

Nytt självförtroende

”Zhuan Falun” gav mig svar på alla frågor jag hade haft om livet och dess mening. Den hjälpte mig att förstå visdomen i att ta lätt på saker och ting och att alltid bemöta alla situationer med vänlighet, även om någon annan verkar orättvis, oschysst eller elak. Jag har lärt mig att ärlighet, vänlighet, tålamod och självkontroll är några av de många dygder som är en del av människors ursprungliga, sanna jag.

Jag kände en djup känsla av glädje som jag aldrig hade haft förut. Medan jag började känna mig starkare ersatte förlåtelse och optimism den ilska och de tankar på hämnd som jag hade på grund av alla åren av mobbing.

Jag började också få tillbaka mitt självförtroende så att när någon senare försökte mobba mig på universitetet så kunde jag hantera situationen med värdighet. Det här var en händelse som inträffade när jag gjorde arbetspraktik på ett dagcenter för människor med mentalt handikapp. Min mentor som fanns med på plats för att övervaka mitt arbete sade till mig i en sarkastisk ton: ”Jag har aldrig gjort någon besviken. Jag skulle vilja veta hur det känns att göra någon besviken.” När jag svarade artigt och med självsäkerhet verkade hon överraskad och kanske arg över min bestämdhet, men hon godkände min praktikperiod.

Förändring från insidan och ut

Jag fick tillbaka min röst och kunde svara med förtroende och full uppskattning av mina egna förmågor. Allt tack vare den personliga och andliga förändring som jag hade gått igenom från insidan och ut, tack vare Falun Dafas lära.

Sedan dess har jag förlåtit mina tidigare mobbare helt och hållet och känner inget hat mot dem. Jag går också stadigt framåt i min kultivering av principerna sanning, medkänsla och tålamod och släpper känslan av underlägsenhet och rädsla.

Vi kan förstås alltid räkna med att få prövningar och svårigheter i livet, men jag tror att var och en av oss har en styrka och mening i oss, som är en del av en gudomlig medkänsla som verkar i våra liv.

Jag hoppas att min berättelse kan hjälpa andra som kanske upplever mobbing eller andra utmaningar i sina liv, så att de också kan hitta en tillit i den här högre kraften och upptäcka en ljus väg och framtid framför sig.

Falun Dafa är en självförbättringsmetod för kropp och sinne. Den lär ut sanning, medkänsla och tålamod som ett sätt att förbättra hälsan och moralen och för att få andlig visdom.

För mer information om metoden eller för att ladda ner ”Zhuan Falun”, se www.falundafa.org Alla böcker, övningsmusik och instruktioner finns tillgängliga helt gratis.