Strax utanför Sunne i Värmland finns Berättarladan, en unik scen för Västanå Teaters produktioner. Hit till regionteatern vallfärdar tjugofemtusen besökare varje sommar för att få ta del av ett alldeles speciellt allkonstverk av teater, dans, musik, färg och form. Ner i den värmlandska myllan plockar teatern fram berättelser som talar till folksjälen. Andra storslagna berättelser om människans liv och leverne har också framförts av tidlösa författare som Shakespeare, Molière och Ibsen.

I årets produktion Eddan har Västanå Teater tagit på sig utmaningen att på ett par timmar sammanfatta den poetiska Eddan. Det är skaldekonst på hög nivå med nordiska kväden och verser som skapades under 800–1000-talet i främst Norge och på Island. Det är berättelser om fornnordiska gudar, gudinnor och hjältar som förts vidare muntligt. Vilka de ursprungliga författarna var är höljt i dunkel.

Västanås scenversion har skapats av norske Jon Fosse och med manusbearbetning av Leif Stinnerbom och Susanne Marko. Det centrala i berättelsen är Völvans spådom. Det är hos henne som den enögda allfadern Oden söker kunskap om det som har varit och det som ska komma. Motvilligt förmedlar sejdkvinnan olika berättelser, bland annat om Balders död, Lokes svek och Frejas trolöshet. Det är berättelser som visar gudarnas sårbarhet, girighet och enfald. På liknande sätt som den grekiska gudavärlden är den nordiska en plats fylld av såväl fest och glädje, som tumult och våld. Där finns storslagna dåd men också grymma öden, en värld besläktad med den mänskliga.

Föreställningen inleds med rök och rörelse, ett inferno som öppnar ridån för gudarna. Virvlande tar skådespelarna scenen i besittning, unisex rödklädda. När rökmolnen skingrar sig ikläder de sig sina gudakläder och huvudbonader; i gult, grönt, rött eller violett. Här är det ingen grå vadmal, utan färg och snitt som har sina rötter i folklor och sagans värld. Gestalterna framträder tydligt gentemot den mörka bakgrunden, och det som är den egentliga scenografin är världsträdet Yggdrasil som tronar över scenen.

Upp ur underjorden kommer Völvan, gestaltad av Hanna Kulle. Völvan är ingen att leka med och Kulle har förmågan och närvaron att ge liv åt spåkvinnans övernaturliga siarkonst. Hon är skicklig och trollbinder publiken.

I Paul-Ottar Haga får Oden skepnad av en äldre man, en fader och ledare som söker svar och visdom inför en värld stadd i förändring. Haga fyller sin roll på ett trovärdigt sätt med pondus och kraft, och lyckas samtidigt skapa nyanser av tvekan och sårbarhet som är nödvändigt för att ge rättvisa åt Odens komplexa gestalt.

Det blixtrar och sjunger kring Daniel Lindman Agoranders asagud Tor. Med olika känslolägen på högvarv och akrobatisk dans ger han intensitet till föreställningen. Loke spelad av Jakob Hultcrantz Hansson är däremot en sävlig variant på spjuvern och upprorsmakaren, som ofta ställer till oreda i Asgård. En ulv i fårakläder som har sin egen agenda, men som mitt i allt avslöjar de andra gudarnas felsteg och missgärningar.

Hela ensemblen med skådespelare i olika åldrar bidrar till att skapa den suggestiva stämning som Västanå Teater är mästare på. De tre nornorna spelade av unga Sara Eriksson, Edith Nilsson och Saga Widlund glider majestätiskt över scenen oberörda av gudarnas lidande och önskningar, spinnande allas öden.

Det som lyfter föreställningen är musiken skapad av Magnus Stinnerbom och framförd av Sophia Stinnerbom, Niklas Bertilsson, Thomas Eriksson, Anna Karlsson och Anna Möller. Musiken förstärker, betonar och skapar kontraster, den ger liv och energi och är stundtals oerhört vacker. Med en mängd olika instrument som viola d’amore, mandola, basmoraharpa och slagbordun skapar de en tidlös musik som vibrerar av nordisk mystik.

Västanå teater har skapat ett lapptäcke av Eddans många olika berättelser och sånger. Det är färgrikt, vackert och spännande, det är underhållning på hög nivå. Det som saknas är en klangbotten, ett djup som berör. Vi hinner bara lära känna gudarna på ytan, och får inte möjligheter att ta del av deras inre tankar och känslor. Det som ändå ger en tankeställare är Odens funderingar och farhågor om Ragnarök, det är tidlösa tankar om liv och död, skapande och förintelse.

Föreställningen slutar nästan som den började med rök och inferno, ett kretslopp utan slut, ett ljus som tänds i mörkret, en gnista av hopp.

Hjälp oss att driva tidningen vidare!

En donation till Epoch Times gör stor skillnad. Världen utsätts ständigt för felinformation. Epoch Times står för sanningsenlig och ansvarsfull journalistik. Vi täcker viktiga nyheter som de flesta andra medier ignorerar. Många nyheter i medier är partiska och vridna. Vi vill ge våra läsare ett bredare perspektiv av vad som pågår i vår värld. Varje bidrag, stort som smått, räknas. Vi uppskattar verkligen ditt stöd! Här ser du hur du kan stödja oss.